Det här är del 14 i sommarens följetong Mizeria. Boken, som är skriven av Melody Farshin, handlar om tvillingarna Aicha och Ali och deras liv i en förort i miljonprogrammen. Trots att de är födda på samma dag, i samma familj, ser tvillingarnas liv och förutsättningar så olika ut.
Aicha
Jag är så tacksam att just Mishas balkong är bredvid vår. En dag när farsan trotsade lagarna och började grilla kycklinglever på balkongen så kom hon skrikandes om hur farligt det är och släckte elden utan minsta tvekan. Farsan, som sket i att han kunde ha bränt ner hela byggnaden, rörde inte en min och sa att hon var skyldig honom 198 kronor för kycklinglevern. 148 kronor för köttet i sig och 50 kronor i serviceavgift för att ha behövt åka in till butiken och stå i kö bland alla andra babas. Än idag säger han aldrig hej till Misha, han mumlar bara 198 kronor på repeat så fort han ser hennes ansikte.
Jag gick hem till henne för att be om ursäkt, och vi började garva åt min pappas snålhet, tydligen var hennes pappa precis lika låst. Sen den dagen har hon varit som min storasyster, åtta år äldre, så mycket klokare än mig, men ändå så lik mig på många sätt.
Misha är otroligt vacker, till och med grabbar i min ålder frågar om henne. Trots det så är hon helt oberörd, det är som att hon inte vet, eller snarare inte bryr sig om hur vacker hon är. Jag känner inte många tjejer med ett så fint hjärta som hennes. Det finns ett lugn över henne när hon lyssnar som leder till omedelbar tröst. Hon är en allmänt stressad, försenad och flåsig person, men när man väl sitter med henne så lyssnar hon så noggrant och hon lägger ner energi i sin vägledning.
Hon är den enda som vet allt om Nano och hon har varit en pelare i min mizeria
Jag plattar hennes tjocka hår medan hon vaggar sin snart ett år gamla dotter Aya i famnen. Doften av platttångens ånga påminner mig alltid om Misha.
”Vad hade jag gjort utan dig, Aicha.” Misha kollar mot mig medan hon klappar Aya i hopp om att hon ska bli lugn.
”Aya låter mig knappt borsta håret och jag vill inte att dom ska tro att jag fått en elchock när jag tar henne till förskolan för första gången. Men ge det en vecka så kommer jag skita i det och dom får acceptera mitt naturliga kaos.”
Misha får mig alltid att le, även när jag mår som jag gör idag. Hon är den enda som vet allt om Nano och hon har varit en pelare i min mizeria. Även om hon inte kan lösa problemet, för det kan ingen, så är hennes närvaro som ett litet lugn i kalabaliken. Hon får alltid stress över att hennes hem inte är i den ordning hon vill ha, det är för turbulent att vara perfektionist och ensamstående mamma. Hon förlorar mycket energi på att leva med dom förväntningarna på sig själv.
Men för mig finns ingenting mer safe än Mishas hem. Hennes vita soffa med fläckar av Ayas spyor symboliserar frizon. Hennes doftpinnar på tevebänken, som slutat verka för åtta månader sen, är synonymt med hem för mig. Till och med den permanenta högen av tvätt på ena fåtöljen gör mig sentimental.
Jag samlar mod, men rösten harklas ändå.
”Mitt test var negativt.” Jag trodde aldrig att jag skulle vara tjejen som pratar om svaret på ett graviditetstest.
”Tack och lov! Fira! Må bra!” Misha har varit lika orolig som jag. ”Jag är evigt tacksam för min dotter, men att lämnas gravid i din ålder, utanför äktenskap, med en så opålitlig person som plötsligt försvinner hade varit jättesvårt.”
Att lämnas gravid innebär även att alla vet hur långt det hunnit gå
Misha är själv ensamstående med sin dotter. Hon träffade sin man för tre år sen, han var så fin mot henne. Det dröjde inte länge förrän han kom och bad om hennes hand och bröllopet planerades. Under den tiden hann hon bli gravid, det var då hon började se en helt annan sida av honom. Han började dricka för att kunna hantera tanken på att bli pappa, påstod han, och kom hem berusad om kvällarna.
Istället för att få avlastning i graviditeten så utsattes hon för så mycket stress, oro och depression att hon var på väg att få missfall. Lilla Aya är mindre än vad hon borde vara eftersom hon föddes en hel månad för tidigt. Mishas kropp mådde så dåligt efter att ha utsatts för så mycket stress och sedan lämnats ensam höggravid att hon fick en för tidig förlossning.
Hon ringde mig den dagen hon åkte in, jag trodde att hon ville ha med mig i förlossningsrummet, men hon ville att jag skulle vara säkerhetsvakt utanför sjukhuset ifall att pappan skulle dyka upp. Han var strikt förbjuden att komma in, och Misha födde Aya ensam utan någon närstående i rummet.
Jag kan inte släppa tanken på att jag trodde på en kille så mycket att jag behandlade honom som min blivande, och jag kan inte ens tänka mig skammen och bördan av att dessutom lämnas gravid.
Dag in och dag ut ältar jag vilken dålig tjej jag är, samtidigt så ser jag inget dåligt med Misha, hon hade bara oturen att hamna med en åsna. Hon har försökt banka vett i mig, frågar hur jag kan döma mig själv när jag inte dömer henne. Att lämnas gravid innebär även att alla vet hur långt det hunnit gå. Jag hatar mig mest för att jag själv vet hur långt det hann gå, hur dum jag var som litade på honom. Vad gör jag om det börjar snackas?
Det är så annorlunda för dom nya barnen, jag undrar hur skillnaden kommer att visa sig i framtiden
Trots helvetet Misha gått igenom är hon den starkaste tjej jag någonsin mött. Samma dag som hennes man försvann så tog hon också av sig ringen, med Beyoncé – Single Ladies – spelandes i bakgrunden. Höggravid och med foglossning, men ändå så samlad. Det lär vara en fasad som hon hoppas kunna övertyga sig själv med, för även hon har brutit ihop, men hon har ett starkt överlevnadstänk och jobbar hårt på att alltid vara positiv omkring sin dotter. Jag har inte samma kraft, likgiltigheten har tagit över min kropp och min personlighet har dött.
Lilla, söta, klumpiga Aya rullar runt i Mishas famn och vägrar somna. Misha överöser henne med kärlek, Aya får höra hur mycket mamma älskar henne minst tre gånger innan hon ens öppnat ögonen på morgonen. Varken jag eller Ali har något minne av att våra föräldrar någonsin sagt det till oss, bara tanken är skum att dom någonsin skulle visa en annan sida än kontroll eller besvikelse. Det är så annorlunda för dom nya barnen, jag undrar hur skillnaden kommer att visa sig i framtiden.
Fast den här ungen kommer vara så förvirrad när hon får frågan om var hon kommer ifrån. Ska hon rabbla upp alla länder hon har rötter i så kan hon bara hänvisa till FN-församlingen eller koppla upp en projektor med Powerpoint. Kanske den enklaste och vanligaste frågan för oss men för nästa generation krävs det 45 minuter och tillgång till HDMI-sladd.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 15 publiceras imorgon.
