Vissa vänner hade redan hunnit renovera sina ansikten med fillers innan jag ens börjat sminka mig. Ändå har jag alltid fått uppmärksamhet från killar. Ali har haft det tufft med sina grabbar som haft öga för mig. Men jag såg alltid grabbar som skojare, ingen verkade seriös. Tills jag träffade honom.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.
Aicha
Vägen till jobbet har blivit längre, 19 minuter längre för att vara exakt.
Det går inte att kliva av vid samma hållplats som innan, det är alldeles för många minnen från när han brukade lämna av mig där. Så jag går av på en annan hållplats och promenerar dit, tar en lång omväg för att passera hans gym.
Den nya vägen går även förbi Samirs jobb, Samir är Nanos vän och Alis bekant. Han är den gemensamma länken vi har, av någon anledning vill jag att han ska se mig. Han, eller vem som helst från hans krets egentligen. Jag vill bara att mitt namn nämns för Nano så han blir påmind om mig.
Jag vrider nacken i alla vinklar för att inte råka missa en glimt av Nano ifall han skulle vara här omkring, och beskyller ögonen och öronen för att inte vara skarpa nog så fort jag inte kan placera ett ansikte. Fast nu för tiden ser jag hans ansikte på alla. Häromdagen misstog jag en farbror för honom bara för att dom hade samma färg på jackan. Jag har fan tappat det. Men vad skulle jag ens säga eller göra om jag såg honom? Hade vi hälsat? Hade vi kramats? Hade vi pratat? Eller skulle jag vara som luft för honom?
För varje ny årstid glider jag längre och längre ifrån Nano och vår tid tillsammans
Stockholm som brukar kännas så litet känns plötsligt stort. I 108 dagar har jag gått förbi hans gym. Ändå har jag bara sett hans vänner, aldrig honom.
Det börjar bli kyligare, och jag vill inte riktigt acceptera det. För varje ny årstid glider jag längre och längre ifrån Nano och vår tid tillsammans. Jag håller fast vid minnena, spelar upp dom gång på gång i huvudet, grubblar och går igenom allt han sagt ord för ord. Jag kan inte ens lyssna på musik längre, det stör tankarna för mycket. Måste fokusera, läsa mellan raderna, hitta ett svar.
Om det är så uppenbart för honom varför vi inte kan vara tillsammans, hur kommer det sig då att jag inte förstår?
Alla som känner till vår historia säger åt mig att släppa det, att jag borde glömma och gå vidare. Men det sista jag vill är att glömma. Att köra vår tid tillsammans och framförallt sista kvällen på repeat i huvudet handlar både om att söka svar och att hålla kvar minnen. Jag vill inte glömma något av vad som faktiskt har hänt, det betyder för mycket för mig.
Vissa vänner hade redan hunnit renovera sina ansikten med fillers innan jag ens börjat sminka mig. Ändå har jag alltid fått uppmärksamhet från killar. Ali har haft det tufft med sina grabbar som haft öga för mig. Men jag såg alltid grabbar som skojare, ingen verkade seriös. Tills jag träffade honom.
Att vara en tjej med seriösa avsikter men med ett utseende som en Instagramguzz har varit ett stort hinder
Jag hade aldrig mött en mer säker människa i hela mitt liv, han var så övertygad om att det var jag som skulle bli hans fru. Inget fick stå i vägen. Inte ens min egen tvekan.
Att vara en tjej med seriösa avsikter men med ett utseende som en Instagramguzz har varit ett stort hinder. Jag tror inte på det temporära, jag vill vara permanent. Ser man någorlunda bra ut får man alltid hungriga bluffare efter sig, killar som fyller en med falska förhoppningar, såna som Ali alltid varnat för. Jag har sett det hända så många av mina tjejer på olika vis. Jag trodde inte att jag skulle kunna luras in i samma fälla.
Men allt var annorlunda med honom. Han såg mig för den jag var. En bra tjej, en seriös tjej, en wifey.
Allt har förändrats nu. Han som fick mig att känna mig som den bästa tjejen på planeten får mig nu att känna mig som smuts. Jag som aldrig tvivlat på mig själv och mina värderingar har börjat tappa allt självförtroende. Tänk om jag inte är en bra tjej ändå.
Han som släppte allt för att få träffa mig. Som sa att han alltid ville se mig, att jag skulle säga till om jag så bara hade en kvart att umgås på.
Han som dödade mitt batteri för att han skickade mig så många snaps. Han fanns med mig i varje steg. Antingen fysiskt närvarande eller via luren. Nu finns han bara i mitt psyke. Det är som att sörja någons död, en närstående person som inte längre är kontaktbar, och allt du har kvar är minnen. På det hela sörjer jag min egen personlighet, jag refererar till mitt gamla jag i tankarna som en helt annan person. En person som inte längre finns, en person som inte visste hur svårt det skulle vara att kunna le igen.
Mitt skrik efter en reaktion från honom är som ett eko i en tyst tunnel
Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag hade varit med om en olycka och hamnade på sjukhus, skulle han ens besöka mig?
Mitt skrik efter en reaktion från honom är som ett eko i en tyst tunnel, där han faktiskt hör mig men lämnar mig kvar för att bli påkörd.
Aldrig mött någon säkrare än honom.
”Du ska bli min fru.”
Och jag trodde på honom.
Jag hatar mig själv för det.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 17 publiceras imorgon.
