Vägen till centrum är kort, men det är mycket uppförsbackar. Vi går förbi syateljén där alla kongoleser fixar sina kläder för söndagskyrkan, blombutiken som älskar eritreaner för att dom obligatoriskt köper blommor varje gång dom går på date, och skomakaren som blir fett lycklig varje gång man kommer in med sneakers som ska räddas istället för att köpa nya. Det är skrotigt och ruttet, vårt centrum, det är damm på varje konservburk i Hajis livs, men det är hemma, det är tryggt.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.
Ali
Jag packar snabbt ihop mina kläder i omklädningsrummet och säger hej då till alla, Osman väntar och har stressat genom att ringa fyra gånger redan. Shuno kan själv ghosta i dagar men när det väl är dags att ses är han hetsig.
Genvägen över leran är absolut förbjuden när man har vita sneakers men tar jag den dyker jag upp precis vid trappan där Osmans klubb ligger. Han har börjat med kampsport och är överhypead för sin nyfunna passion, han pratar om sig själv som världsmästare redan och vill hela tiden diskutera tekniker. Plötsligt har han fått en helt annan förståelse för min lojalitet till fotbollen. Ibland pausar han sin hype och bekymrar sig över att han faktiskt dragit på sig en rutin, något som är absolut förbjudet i Osmans värld. Men jag är glad över att se honom såhär, han har inte varit så sen vi hittade kundvagnen när vi var små. Vår första araba.
Leran har förstört mina Airmax galant. Men den tog mig fram 40 sekunder snabbare. Kiosken bredvid är så dammig, walla jag undrar hur dom ens går runt. Dom har haft samma tolv dalmatinermönstrade partyhattar i skyltfönstret ända sen jag var barn. Efterfrågan verkar inte vara på topp amo. Jag tror ägaren har kiosken mest för att kunna skypea sina bröder i hemlandet i fred utan att hans fru skriker åt honom i bakgrunden. Går du ens in är det som att du stör honom.
Det är skrotigt och ruttet, vårt centrum, det är damm på varje konservburk i Hajis livs, men det är hemma, det är tryggt
Osman kommer ut, hög på adrenalin från träningspasset. Helt hypead och ivrig över sin nyfunna passion. Han babblar så snabbt att spottet rinner när han berättar om någon ny teknik dom testat idag för att passa guarden.
Vägen till centrum är kort, men det är mycket uppförsbackar. Vi går förbi syateljén där alla kongoleser fixar sina kläder för söndagskyrkan, blombutiken som älskar eritreaner för att dom obligatoriskt köper blommor varje gång dom går på date, och skomakaren som blir fett lycklig varje gång man kommer in med sneakers som ska räddas istället för att köpa nya. Det är skrotigt och ruttet, vårt centrum, det är damm på varje konservburk i Hajis livs, men det är hemma, det är tryggt.
Osmans telefon börjar ringa, grabbarna stressar i luren. Vi ska möta upp dom och gå till Laziza Shisha vattenpipacafé. Osman har fått för sig att rekrytera hela ligan till kampsporten.
Alla väntar och Osman lägger klassikern ”Vi är där om fem minuter” fastän det tar minst en kvart att gå till andra sidan orten. Osman prutar till sig att dom också börjar gå så vi möts i mitten.
”Tills ni hinner fram med tjockisen Omar har vi redan hunnit röka och gå hem.” Osman känner inte en droppe skuld för att han fått folk att vänta.
Hjärtat stannar till, händerna flyger impulsivt upp för att täcka huvudet
Ingen pallar stressen med exakt tidspassning på fritiden, knappt att man pallar för jobb eller skola. Låt en broder få leva.
Helt andfådda och med snabba steg fortsätter Osman berätta om tekniken bakom en loop choke. Jag lyssnar fokuserat men är mest förundrad över att han är mer hypead än en unge som ska få capri sun-juice. Hans permanenta tjafsansikte ler helt plötsligt och det känns så skumt att se det där kraftiga ansiktet le helt fånigt.
Vi närmar oss centrum, finns inte en enda bänk utan ett litet Mount Everest av pipasskal under. Fontänens sten börjar se frostig ut, den skapar kraftig zen chakra under somrarna.
Tre grabbar kommer emot oss, dom verkar jiddra med varandra, men när vi går förbi kallar den ena Osman för gangster, med sarkasm och onödig kaxighet. Jag kollar bara ner i marken, tänker att det är folk med för mycket luft och passerar, men när jag vänder mig om ser jag att Osman stannat för att ifrågasätta dom.
Han är inte den som har ett stort ego, men han säger ifrån när någon inte beter sig. Hans humör ändras från hype till irriterad. Allt känns obehagligt och jag vill bara därifrån, men mina ben är som sten, jag sitter fast och bara väntar på att Osman ska släppa det. Jag är van vid att inte blanda mig i när det kommer till honom. Han gör sin grej och har alltid separerat det från mig.
Stämningen blir hetsig, precis när Osman vänder sig om för att lämna tjafset bakom sig avbryter ett högt ljud allt. Hjärtat stannar till, händerna flyger impulsivt upp för att täcka huvudet. Ett skott på nära håll.
Jag kollar snabbt upp på Osman mittemot mig. Han har fått blod precis över högra armvecket på jackan, men det ser ut som att skottet har åkt rakt igenom. Att ens se blod i närheten av min bror gör mig paralyserad. Hans ansikte är helt taget av chocken, inte ett ljud får han ur sig. Sekunden senare viker sig benen under honom.
”Det bränns …” Osmans röst är viskande och svag men ändå så ekande hög i min skalle.
Sirener börjar höras och dom springer därifrån
Jag har alltid utgått från att Osman är redo för det värsta och väntar på att han ska dra sitt vapen, men han håller bara för sitt sår tills ännu ett skott avlossas. Mitt skrik ekar. Osman är obeväpnad.
Jag kastar mig mot Osman som kollapsar med huvudet mot marken med ett ljud som låter som en jordbävning. Vapnet riktas mot mig nu och i en mikrosekund får jag och skytten ögonkontakt genom hans ski-mask. Sirener börjar höras och dom springer därifrån.
Jag känner blod under fingrarna och rycks plötsligt upp från marken. Omar och Said springer emot oss och rycker upp mig därifrån.
”Bror, du måste bort!” Omar sliter bort mig från Osmans livlösa kropp. ”Vad du än gör, kolla inte bak.”
Blåljusen bländar mig, polisen har redan hunnit fram och jag är helt paralyserad. Said och Omar drar mig fram i stressigt tempo, mina ben släpas med i deras takt, chocken har tagit min balans.
Jag vrider på huvudet fastän dom sa åt mig att inte kolla, Osman ligger på marken med ansiktet nedåt i en pöl av sitt eget blod.
Jag spyr samtidigt som Said och Omar fortsätter att rycka mig framåt. Dom saktar inte ner farten förrän vi når fram till amobilen, där dom kastar in mig i baksätet. Fläckar från spyan har hamnat på mina byxor, som redan är röda av Osmans blod. Plötsligt slår det mig vad som faktiskt har hänt. Jag grips av ilska och gör motstånd, jag vill tillbaka, men Omar trycker in mig lika snabbt och stänger dörren, föraren kör gasen i botten.
Bilden som precis brändes in i min hornhinna var verklig
”Han är redan borta bror, och dom sprang iväg snabbare än oss. Du kan inte gå dit med blod på dina kläder, du kommer tas in direkt.” Omar försöker banka in logik i mitt huvud, han om någon har erfarenheten, men jag gråter, skriker och hyperventilerar av ilska.
”Ingen av oss vill lämna honom sådär, tro mig, vi vill också leta upp dom. Men om du catchas där på plats kommer du få leva med din brors blod på dina händer och ingen inom systemet kommer tro på ditt ord.”
Said försöker prata lugnt för att dämpa min hetsighet.
Jag hämtar andan och stirrar på den trasiga vindrutetorkaren. I backpegeln kan jag se tårar i Omars uppgivna ögon. Bilden som precis brändes in i min hornhinna var verklig. Det har hänt på riktigt.
Jag skriker mig hes efter min bror tills jag tuppar av, kraftlös.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 23 publiceras imorgon.
