Jag tittade på en intervju i Nyhetsmorgon med inrikesminister Mikael Damberg om det eskalerande dödliga skjutvapenvåldet i Sverige. Intervjun inleds med dyster statistik och tabeller på stigande dödssiffror och Damberg ombeds ge sin analys på problemet.
Sensommaren är historiskt sett en skjutglad period börjar han med att säga, och går sedan vidare med att belysa en anledning till rekordnivåerna, och det är att Polisen på senare tid lyckats låsa in flera av gängens ledargestalter, vilket i sin tur leder till att maktvakuum uppstått och flera aktörer, ofta mycket unga, börjat skjuta för att hamna högst i hierarkin. “Nya beteenden”, kallar Damberg det.
Damberg börjar göra ljud ifrån sig och skaka på huvudet
Här vaknar programledaren Steffo till liv och gör något uppfriskande – han utmanar Damberg. Steffo konstaterar på ett lagom konfrontativt sätt att ”nya beteenden kräver nya åtgärder”, Damberg nickar instämmande först, varpå Steffo fortsätter med att säga att han upplever att man inte hör något om några nya åtgärder, utan man hör bara samma typ av åtgärder om igen.
Damberg, redan innan Steffo avslutat sin mening, börjar göra ljud ifrån sig och skaka på huvudet på ett manér som signalerar att han hört detta förr och inte tycker det stämmer. När Steffo avslutar med att fråga vad han tycker om spaningen sätter Damberg ner foten och går in i en över 60 sekunders harang där han påvisar att det visst finns förslag på nya åtgärder. Bland annat att Polisen ska få mer befogenheter i form av hemlig avlyssning och kameraövervakning för att lättare kunna sätta dit gängmedlemmarna. Och det är någonstans här jag börjar inse att svensk politik inte är rustad för den här typen av problematik.
Inga sociala insatser nämns, inget som existerar utanför hårdare tag-retoriken ryms
Damberg har alltså för 90 sekunder sedan lagt fram en anledning till ökat skjutvapenvåld som att Polisen lyckats låsa in fler ledargestalter och maktvakuum uppstått som följd, och är nu plötsligt inne i en passionerad utläggning om hur Polisen måste få mer utredningsresurser för att kunna låsa in fler ledargestalter och skapa fler maktvakuum. Inga sociala insatser nämns, inget som existerar utanför hårdare tag-retoriken ryms.
När Damberg är klar med sin utläggning, tar Jenny Strömstedt snabbt över och ställer en ny fråga, men kameran vilar kvar på Steffo, han är fast i samma pose han hade för en minut sedan när han utmanade Damberg, och man ser hur han inte köper vad som sagts men inte förmår sig att konfrontera Damberg mer. Med frånvarande blick stirrar han ner i bordet, i bråk med sin inre röst, som att han överväger att riskera sitt jobb eller bryta mot någon form av neutral ståndpunkt han som programledare på Nyhetsmorgon måste utgå ifrån.
Det krävs modiga politiker som vågar sätta sociala insatser i frontlinjen
Han rycker efter några sekunder till och vänder tillbaka blicken mot sin kollega mitt i hennes fråga om hur de boende i de utsatta områdena ska kunna leva drägliga liv medan detta dödliga våld pågår. Och när Damberg, som jag inte trodde kunde göra bort sig mer, börjar snacka om att de boende i områdena ska kanalisera sin ilska till att vilja sätta dit gängen och hjälpa Polisen mer med information, börjar jag fundera på om den här intervjun faktiskt händer på riktigt. Inte en enda gång, förutom ett kort instick i slutet, nämner han något som ens liknar sociala insatser. Men det är så de populistiska vindarna blåser. Det finns en frustration och rädsla ute i samhället, folket vill ha hårdare tag och längre straff, och jag kan tänka mig att det inte finns så många andra alternativ än att vända kappan för vinden för politiker som vill behålla sina jobb, oavsett hur effektiv deras politik blir.
Men förr eller senare måste det vi upplever oss veta om hårdare tag utmanas och våra vyer vidgas, och för det krävs modiga politiker som vågar sätta sociala insatser i frontlinjen. Modiga politiker, som oavsett vad man förlorar på det, vågar ta avstånd från det man vet inte fungerar.
Det krävs för att kunna bryta detta dödliga moment 22 vi lever i.
Luay Mohageb
