”Brenton Tarrant är en produkt av vår samtid”

Det var med en stor sorg och förtvivlan jag vaknade till nyheten om terrorattentatet i staden Christchurch i Nya Zeeland.

 

Församlingsmedlemmar som gjorde sig i ordning för att delta i fredagsbönen möttes av en beväpnad gärningsman med automatvapen och bomber. Den misstänkte, en 28-årig australiensare vid namnet Brenton Tarrant, livesände attentatet och mördade 49 personer i det som anses vara bland de värsta terrorattentaten i landets historia. 

I kölvattnet av attentatet i Christchurch har diskussionerna handlat om en ensamgalning som agerade på egen hand. Politiker och proffstyckare har också förklarat att gårdagens terrorattentat skulle vara ett resultat av muslimska extremister och deras politiskt motiverade våldshandlingar i Europa. Offren i Christchurch får därmed bära ansvaret för vad enskilda individer gör i islams namn. En del har till och med hävdat att man inte ska ge för mycket uppmärksamhet till förövaren. Med andra ord, slutar man prata om det så kanske problemet försvinner av sig självt. Det politiska etablissemanget har (o)medvetet misslyckats med att sätta attentatet i ett politiskt sammanhang. 

 

Men Tarrant agerade inte på egen hand och attentatet mot moskéerna uppstod aldrig ur ett vakuum. Han är en produkt av vår samtid. En tid då högerextrema partier vinner mark i olika parlament runt om i världen. En tid då det har blivit mainstream att ifrågasätta muslimers rätt att få vara och leva i västvärlden. En tid då den antimuslimska rasismen återigen har gjort en comeback i våra redaktioner och i de politiska finrummen. 

 

Islamofobin har normaliserats allt mer sedan 11 september år 2001 och Bush krig mot terrorismen. Överallt, inte minst i Sverige, har det diskuterats om den ”muslimska faran” och hur man bör skydda västerländska värderingar. Liberala demokratier har introducerat och implementerat repressiva åtgärder, samtidigt som man har skalat av medborgarnas demokratiska fri- och rättigheter. Dessa åtgärder syftade till att göra världen en säkrare plats. Men med facit i hand så här 18 år senare kan vi konstatera att det har blivit tvärtom. Världen har blivit osäkrare och fascismen växer sig starkare. 

 

För oss svenska muslimer innebär detta att hatbrotten med islamofobiska förtecken har ökat konstant de senaste 18 åren, trots att det finns ett stort mörkertal. Det pågår en intensiv debatt om att förbjuda slöjan på arbetsplatser samt en lika intensiv debatt om att förbjuda böneutrop. Mer än hälften av landets alla moskéer har blivit utsatta för någon form av vandalisering. Det kan vara allt ifrån klotter till att man har beskjutit och bränt ner moskéer. Undersökningar från Lunds universitet visar på att man har mycket svårare att få ett arbete om man heter Ali eller Fatima, och lika svårt är det att få tillträde till bostadsmarknaden med sådana namn. 

Det är många politiker och redaktioner som bär ansvaret för den utveckling vi har fått idag. För att komma i bukt med våldet som drabbar muslimer och andra minoriteter måste dessa aktörer i maktpositioner rannsaka sig själva och den politik de representerar. De står inför ett vägval. Antingen kan de börja med att ta bladet ur munnen för att adressera islamofobin och rasismen i våra samhällen, eller så kan de stoppa huvudet i sanden och fortsätta på samma spår. Oavsett vilken väg de väljer att gå kommer vi fortsätta att belysa och motverka islamofobin villkorslöst.