De som skjuter finns här. De lever bland oss, de lever som vi.
Offren fanns här, de levde bland oss, de levde som vi.
Det är inte nytt för mig eller för någon annan.
För det är inte första, inte andra, inte ens tredje gången det händer.
Alla namn kan inte rymmas i texten.
Medborgarna hör skotten i Tensta och de ringer till polisen.
Polisen kommer och de gör sina rundor.
De hittar inte kulor eller en död kropp, bara för att några timmar senare rycka ut igen.
Han hittas mördad i skogen.
Han hittas mördad framför en port.
Han hittas mördad i en pizzeria.
Han hittas mördad på en bensinmack.
De hittas mördade i en cafeteria.
Han hittas mördad i ett garage.
De hittas mördade i en källare.
Han blir mördad under en promenad.
Han blir mördad på en pendeltågsstation.
Vi hittar våra ungdomar mördade överallt.
Vi hittar våra ungdomar mördade istället för i deras sängar.
Vi hittar våra ungdomar mördade istället för att hitta dem i klassrummet.
Vi hittar våra ungdomar mördade istället för att hitta dem på arbetsplatsen.
Istället för bröllop blir det begravning.
Nej, vi borde inte lämna våra ungdomar åt sitt öde.
Ansvaret är vårt, inte deras.
Ingenstans borde det vara normalt att begrava unga.
Ingenstans ska en mamma gråta ensam.
Ingenstans ska en vän gråta ensam.
Vi skall gråta tillsammans, som ett land, när vi begraver våra ungdomar.
Det är dags att vi skärper oss.
Nej, polis och pengar är inte tillräckligt för att stoppa kulorna.
Ord stoppar inte längre kulorna och ord förebygger inte något.
Men resurser och handlingar kan stoppa kulorna.
Lägg ner vapnen.
Mohamed Nuur
