”När är corona slut egentligen?” Barnen undrar. Alla undrar och tiden bara går. Vänner får barn, fyller år, gör slut med sin partner och förlorar nära anhöriga utan att det går att träffas och krama varandra. Snart har det gått ett år sedan man sågs på grund av restriktioner.
För mig går tiden fort. Vardagsstök, rutiner, parker, förkylningar, tjat och tvätthögar. Allting återkommer. Barnens snabba växande gör att det känns som att tiden rusar. Men tid är som bekant helt relativt och jag förstår varför 2020 kan upplevas som ett evighetsår.
Vi minns ambulanserna, alla känner någon som blev sjuk och många förlorade någon närstående
Det är lätt att bli uppslukad av den egna tristessen och lidandet. På facebook var det någon som beklagade sig över hur svårt det är att jobba hemifrån och samtidigt ha småbarn hemma. Zoom-möten måste tas på toaletten och det kommer ketchup på ens viktiga papper. Sådant stök. Jag har själv delvis kunnat jobba hemifrån och det är långt ifrån en bra arbetsmiljö. Men vilket privilegium ändå, att kunna följa restriktionerna och skydda sig själv och sina närmaste från smitta.
De flesta i Järva har inte det privilegiet, därför kom sjukdomen tidigt till oss och med våldsam kraft. Vi minns ambulanserna, alla känner någon som blev sjuk och många förlorade någon närstående. ”Jag bara undrar vem av dem jag känner som kommer att dö nu i vinter” sade en bekant jag pratade med i lekparken förra veckan.
Stadsdelen Rinkeby-Kista har haft de lägsta siffrorna i hela Stockholm
Samtidigt i innerstan är det business as usual. Jag hör att restaurangerna är fulla, barnen går på barnkalas, julhandeln börjar komma igång. Somliga gör till och med en grej av att inte vara oroliga, de kramas och tar i hand som om de vore odödliga. Statistiken från Folkhälsomyndigheten talar dock sitt tydliga språk. De senaste veckorna har antalet bekräftade sjukdomsfall ökat konstant och allra mest ökar det i innerstan. Stadsdelen Rinkeby-Kista har haft de lägsta siffrorna i hela Stockholm. Om det beror på att vi redan haft omfattande smittspridning eller på att folk är mer försiktiga här vet jag inte. Kanske en kombination.
Vi var bra på att ta hand om varandra i Järva i våras. Gubbarna på torget stod med munskydd och skrek till varandra med två meters avstånd mellan sig, människor organiserade sig för att hjälpa sina grannar. ”Ni är så duktiga”, var det någon som sade. Okej, tack…
Jag tror och hoppas vi kan fortsätta att vara solidariska
Jag tror och hoppas vi kan fortsätta att vara solidariska, följa restriktionerna och se efter våra medmänniskor. Det är inte så svårt, ibland behövs bara ett telefonsamtal. Checka dina vänner, både dem som verkar ensamma och dem som på ytan ser ut att ha det okej. Livet i coronans tid innebär olika påfrestningar för alla. Oro, ångest, långvarig sjukdom, pengastress, rädsla för en våldsam partner eller förälder, eller en förgörande ensamhet. Legobitar under fötterna och usel ergonomi på hemmakontoret är också en påfrestning, men ärligt talat – vilken lycka om det är ditt största problem.
Anna Nygård
