Det enda som skulle kunna sätta stopp för det dödliga våldet är det enda som samhället inte är beredd att erbjuda.
Hopp.
Förra veckan kom statistik om att dödsskjutningar i Sverige har ökat. I måndags kom nyheten att en man sköts i Husby och senare avled av sina skador. Några timmar senare en dödsskjutning i Hjulsta.
Likt alla andra blir folk i förorterna chockade när en dödsskjutning inträffar. Men inte blir vi förvånade. Många av lärarna och fritidsledare har sett ungarna de har tagit hand om glida in i kriminalitet. Vissa har sett sina gamla elever dö. Ofta har de flaggat tidigt att ett barn är på fel spår, men inget görs.
Utan ett -son i efternamnet åker CV:et rakt ned i soptunnan
Småpojkar blir stora grabbar som ser föräldrarna slita utan att få något tillbaka. De drömmer andra drömmar, men ser att vägen till ett drägligt liv och ett bra jobb sakta men säkert stängs. De ser att föräldrarna varken kan stötta eller stoppa dem.
Även om man lyckas ta sig igenom grundskola, gymnasium och universitet hjälper det oftast inte. Utan ett -son i efternamnet åker CV:et rakt ned i soptunnan när man söker jobb.
Det är inte säkert att man klarar skolan heller. Det skärs ned på specialpedagoger, elevassistenter och skolmat. Behöriga lärare ratas för att de är för dyra. Diagnoser, sjukvård och familjestöd uteblir. Bostäder byggs på fotbollsplaner, proffsdrömmar plötsligt täckta av ännu mer betong.
Ingen i branschen förväntar sig att bli gammal
Samhällsfunktioner stängs ned eller flyttas, och när allt är borta finns det inget annat för många än att beckna på bänken utanför livsmedelsbutiken.
Ingen involverad investerar i pensionen. Ingen i branschen förväntar sig att bli gammal. Ofta slutar det på anstalt eller i en likkista, men platsen på becknarbänken fylls snabbt av någon annan som är villig att sätta livet till för lite märkeskläder och ett våldsamt rykte.
Innan krutröken har lagt sig hörs de ekande rösterna från andra änden blåa linjen, den som slutar nära riksdagen. Ett bottenlöst korkat dravel erbjuds som svar av folk som inte ens vet vad frågan är. Strängare straff och övervakningskameror och förbud för unga att vistas på vissa platser. Ignoransen vet inga gränser, men man får sitt nylle i TV. Det är ju val snart.
Den som inte har någon framtid räds inte galler. Den som inte har samhällets respekt accepterar gärna dess fruktan i stället. Den som inte ges chansen att tjäna sitt levebröd på ett lagligt sätt väljer andra vägar.
Det ska vara enkla lösningar som ger snabba resultat, helst före nästa val
Det dödliga våldet är inte bara ett problem för rättsväsendet, utan även för sjukvården och skolan, arbetsmarknaden och bostadspolitiken och alla delar av samhället. Men detta vill ingen höra om. Det ska vara enkla lösningar som ger snabba resultat, helst före nästa val.
Sådana finns inte.
För de flesta av dem som är redan med i gängen är det redan för sent – och det är även försent för de ”springisar” (tonårskillar och tjejer som agerar som springpojkar och flickor) som den här sommaren kommer att engagera sig.
Det finns så otroligt många talangfulla ungdomar som aldrig kommer att få en ärlig chans, och om de nu får det så kommer de att vara tvungna att jobba dubbelt så hårt för att få ut hälften så mycket.
Vill vi verkligen sätta stopp för dödsskjutningarna så måste vi erbjuda kommande generationer ett alternativ. Allt annat är bara tomt snack och röstfiske.
Det är inte enkelt.
Och det är definitivt inte billigt.
Det kommer att kräva lika mycket av ungdomarna och förorterna som det kommer att kräva av det svenska samhället.
Kan vi inte erbjuda dem hopp så har vi inget att erbjuda dem alls.
Philip O’Connor
