Anette Meliane om territoriell stigmatisering.

Jag bodde sju år i en jättefin nyrenoverad, men dyr, hyresrätt hos kommunala bostadsföretaget Familjebostäder i Rinkeby. Jag hade ett eget förstahandskontrakt. Men så ändrades min ekonomi och jag valde att flytta till något billigare i Rinkeby.

Min nya värd (Drott) som jag skrev kontrakt med sålde fastigheten efter tre månader till ett annat litet fastighetsbolag (minns inte namnet nu). I lägenheten fanns rödmögel, trasiga tapeter och hål i dörrar och väggar.

Den nya fastighetsägaren gjorde inget åt mina upprepade felanmälningar, utan sade att de skulle göra en inventering av lägenheterna först. Den inventeringen lyste med sin frånvaro, under mina två år kom ingen och inventerade eller åtgärdade något alls. Det som var trasigt fick vara trasigt. Meterlånga bitar tapet som hängde rakt ut, rödmögel i badrumstaket och trasiga dörrar var tydligen standard i Rinkeby.

Det som var trasigt fick vara trasigt.

Den nya ägaren visste att han skulle komma undan. Efter ett par år hörde jag att värden sålt vidare, med maximal vinst såklart. Jag sökte intensivt ny bostad och lyckades flytta.

Av en händelse snubblar jag nu över ett videoklipp och en artikel från Hem&Hyra, som visar hur hyresgäster bor med barn bor i mögliga, hälsofarliga lägenheter på Rinkebyplan. Lägenheterna är så undermåliga att boende inte ens har möjlighet att laga mat på grund av en trasig spis som inte repareras.

Det visar sig att det är socialtjänsten som hyr och betalar hyra till Snabbaboenden, ett privat företag. Det företaget hyr i sin tur bostäderna av Familjebostäder, Stockholm stads eget bostadsbolag.

Sedan hyrs lägenheterna ut för 840 kronor per natt till bostadslösa barnfamiljer.

Både Familjebostäder och Micasa hyr ut bostäder till Snabbaboenden, som enligt bolagets årsredovisningar gör miljonvinster när de hyr ut lägenheterna till bostadslösa.

Avtalet mellan Snabbaboenden och Familjebostäder visar att bolaget betalar cirka 4 000 kronor i månaden för en etta. Sedan hyrs lägenheterna ut för 840 kronor per natt till bostadslösa barnfamiljer, som bor där i månader. Månadshyran blir då 25 000 kronor.

Hur kan socialtjänsten hyra hälsofarliga och trasiga bostäder som barn ska sova och bo i? 

Hur kan socialtjänsten hyra hälsofarliga och trasiga bostäder som barn ska sova och bo i? Och varför behövs en mellanhand till ett privat företag? Socialtjänsten beter sig på samma sätt som den privata värd jag hyrde av. Så här kan de inte göra i Vasastan eller i city, men i Rinkeby verkar det gå bra. 

Såklart att politikerna vill sälja sina eftersatta bostäder till Rinkebys hyresgäster. Det är ett mycket stort renoveringsbehov som de vill bli av med.

Anette Meliane
Print Friendly, PDF & Email
Lämna ett svar
You May Also Like

”Bror, hämta ett gram!”

En kväll kommer jag ut från tunnelbanan i Rinkeby. Vid spärren ser jag några ordningsvakter. De står och tittar på när alla som passerar spärrarna använder sina SL-kort. 

Tankar under allhelgonahelgen

Corona fortsätter sitt regemente. Jag kallar henne ”Madam Corona” med den utmanande huvudbonaden. Som ”riskperson” känner man sig då och då lite utanför och undrar om man verkligen inte kan hjälpa till med något. Äldre har alltid undrat hur det skall gå för de unga i samhället.

Vilken förlust av gemenskap och kunskap!

Det är så skönt att rensa undan allt man inte använder längre. För min del handlar det inte längre om kläder, utan mera om prylar som köksredskap, väskor, idrottsutrustning, porslin och prydnader och till och med tavlor. Jag vill spara plats och energi åt annat som jag är rädd om.

Våldet i Gallerian visar att ingenting har förändrats

För snart sex år sedan var jag första journalisten på plats när kravallerna startade i Husby – ordningsvakternas ingripande mot Anas Ali, Sakariye Matas, Yonis Muse och Muad Suleiman i Kista Galleria visar vad som har ändrats under tiden.