Det är ju hos oss själva och våra grannar vi kan påverka och ta del – om vi bara får veta hur. När coronan gjorde sitt intåg hörde man att det drabbade särskilt många på Järva. Jag trodde då – rätt eller fel – att många boende där inte tog del av svenska nyheter av olika skäl, varken i TV eller skrift. Men det kan finnas fler orsaker läser vi idag.
Nu har vi alla fått mer kunskap och erfarenhet. Det är då särskilt glädjande att just folk som kan Järva ställer upp med aktuella och livsviktiga kunskaper. Som till exempel idag när vi får lära oss lite om det livsviktiga D-vitaminet och hur vi skall se till att vi får det vi behöver.
Vi har tidigare också sett artiklar som berättar om redan startade lokala ansträngningar och grupper som jobbar hårt med aktuella behov och frågor. De berättar om idrott och annan kultur, utbildning, företag och organisationer där det på olika sätt är möjligt att uppleva gemenskap och till och med hjälpa till.
Det talas om ökande klyftor i samhället. Jag har länge upplevt det. De har väl alltid funnits – historiskt sett – men de synligaste försvann i och med det nya välfärdssamhället. Klyftorna jag upplever här ute nu ser nog likadana ut i övriga landet börjar jag tro. Att mindre orter ute i landet har speciella problem får vi se i TV eller rikstidningar. Ofta har de förlorat sin lokaltidning till och med. De behöver stöd utifrån.
Har vi lärt oss att hjälpas åt?
Alla undrar vi vad vi har lärt oss av denna tid av ständiga omställningar. Har vi lärt oss att hjälpas åt? Vi får se! Kanske är det så.
Påverkar det vårt intresse för omvärlden och jordens framtid? Ett försök på vägen var DN:s satsning i söndags då Greta Thunberg var gästredaktör, vilket resulterade i en diger uppsättning alarmerande kunskapsartiklar – och Nobel-priset gick till FN:s livsmedelsprogram.
Nej, nu tänder jag några ljus och ser på Nobelprogram i TV.
Varma hälsningar!
Inga Harnesk
