Det började redan förra sommaren, med alla bränder och hettan som inte gav sig. Den här sommaren har jag märkt att katastrofkänslan sprider sig. Inte bara det faktum att isarna smälter, och djurarter utrotas, utan även hotet om krig är påtagligt. Min yngsta oroar sig för framtiden och jag försöker lugna henne. Exemplen från historien är många, då det sett nattsvart ut men människorna ändå har lyckats vända utvecklingen rätt.

När jag var ung var hotet om kärnvapenkrig reellt, USA hade sina Pershing II-robotar och Sovjetunionen sina SS 20. Vi var hundratusentals, ja, miljoner, som över hela världen demonstrerade för fred. Det blev ett nedrustningsavtal, som betraktades som slutet på ”kalla kriget”. (Ett avtal som USA nu har lämnat och gjort världen mer osäker.)

Människan har en fantastisk förmåga att överleva.

Och många människor i rörelse är det som kan förändra sakernas tillstånd. Människan har – och har alltid haft – en fantastisk förmåga att överleva.

Och det finns inget farligare än hopplöshet. Men förtvivla inte, organisera er. Engagera dig i den lokala föreningen, fotbollsklubben, mot utförsäljningar, för en bättre skola. Stort som smått, allt spelar roll. Historien har också lärt oss att förändringar kan komma fort, fortare än någon anar.

Kerstin Gustafsson Figueroa
Lämna ett svar
You May Also Like

Där de riktiga historierna finns

I mitt hus, med 20 lägenheter, är det en enda som prenumererar…

Om polisen, visitationszoner och husrannsakningar

Moderaterna vill ha visitationszoner, säger de, så att polisen ska kunna visitera människor i tid och otid. Varför kräver de det? Det är att slå in en öppen dörr, visitationszonerna finns redan.

Jag vill se en teveserie om livet längs riktiga blå linjen

Tunna blå linjen heter SVT:s senaste stora satsning. Det är tio avsnitt, sammanlagt tio timmar, om uniformerade poliser i Malmö. Recensenter hyllar serien, som ”osminkad vardagsrealism och ”unik tonträff.

En värld utan journalistik, den vill vi inte ha…

I debatten om media i utsatta områden, som genomfördes under Järvaveckan senast, sade Martin Schibbye något klokt. ”En värld utan journalistik, den vill vi inte ha.” Nej, det vill vi inte. Ett samhälle där makthavare och politiker aldrig riskerar att granskas önskar ingen. I alla fall inte i teorin. Verkligheten verkar vara en annan.