I debatten om media i utsatta områden, som genomfördes under Järvaveckan, sade Martin Schibbye något klokt. ”En värld utan journalistik, den vill vi inte ha.” Nej, det vill vi inte. Ett samhälle där makthavare och politiker aldrig riskerar att granskas önskar ingen. I alla fall inte i teorin. Verkligheten verkar vara en annan.
Det skrivs och talas mycket om betydelsen av en fri och oberoende press, som en av demokratins hörnpelare. Särskilt om det handlar om situationen i andra länder. Här hemma är det ingen diskussion om vilka som äger tidningarna, och att det inte ens finns lokala tidningar i alla städer.
Det talas mycket om betydelsen av en fri och oberoende press, särskilt om det handlar om andra länder
Och makthavare på alla nivåer, allt från småpåvar till riktiga höjdare, i både privat som offentlig tjänst, politiker som tjänstemän, är inte särskilt måna om den fria journalistiken. Helst vill de bestämma själva vad som skrivs.
I Malmö stad finns idag 129 kommunikationstjänster, skriver mitt fackförbunds tidning Journalisten (Nr 5/2021). Utöver de 129 tjänsterna lägger man cirka 16 miljoner på inköp av PR-tjänster. De ger ut en egen lokaltidning, Vårt Malmö, som distribueras till 168 000 hushåll.
Bara trevliga texter, ingen klagar eller ’är negativ’
Fatta hur bekvämt politiker och tjänstemän måste tycka att det är. Bara trevliga texter, ingen klagar eller ”är negativ”, som det brukar heta när till exempel vi skriver och berättar om missförhållanden. Men är det verkligen så vi vill ha det?
Kerstin Gustafsson Figueroa
