En liten pojke i rullstol sitter ensam vid rulltrappan, uppe vid spärrarna i Sundbybergs centrums tunnelbana. Hans mamma har åkt ner med de andra syskonen och ställt dem nere på perrongen. Efter en stund kommer hon springandes upp i rulltrappan med andan i halsen.
”Hissen fungerar inte”, säger hon. ”Vad ska jag göra?”
Med hjälp av en annan passagerare, så kan vi tre gemensamt forsla ner rullstolen till tågen.

Det verkar inte spela någon roll var jag är, överallt står det stilla

Det verkar inte spela någon roll var jag är; på Södra station eller vid Odenplan, längs blåa eller gröna linjen, överallt står det stilla. Antingen rulltrapporna eller hissen, ibland både ock.
Rinkebys tunnelbana har varit en följetong. Sedan i mars har det krånglat, både med rulltrappor och hiss. I fredags fungerade hissen äntligen, men på söndagen var den felanmäld igen. Out of order.  Hur är det möjligt? Det är en skandal, inget annat..

Antagligen är det Nya Karolinska vi betalar

Antagligen är det Nya Karolinska vi betalar, katastrofbygget som politikerna inte tar ansvar för. Både SL och sjukvården hör till landstinget, som numera heter Region Stockholm. Mönstret känns igen. Om det allmänna, den samhällsservice vi gemensamt betalar med skatten, riktigt körs i botten, så kommer folk skrika efter privata lösningar. De som har pengar alltså. Alla andra får klara sig bäst de kan.

Kerstin Gustafsson Figueroa
Print Friendly, PDF & Email
Lämna ett svar
You May Also Like

Det är ett tufft jobb, men någon måste göra det

Järvaveckan är över för den här gången. Fem dagar i tält, alldeles frivilligt. Första kvällen höll vi på att frysa ihjäl. Kväll nummer två var det varmt, men duggregn. De sista tre dagarna var det sol och ökenhetta.

Ingenting förändras av sig själv

Tillbaka igen efter semestern. Det var en en välbehövlig vila, som inte…

Det finns inget farligare än hopplöshet

Det började redan förra sommaren, med alla bränder och hettan som inte gav sig. Den här sommaren har jag märkt att katastrofkänslan sprider sig. Inte bara det faktum att isarna smälter, och djurarter utrotas, utan även hotet om krig är påtagligt. Min yngsta oroar sig för framtiden och jag försöker lugna henne. Exemplen från historien är många, då det sett nattsvart ut men människorna ändå har lyckats vända utvecklingen rätt.

”Vad fan får vi för pengarna?”

Jag tillhör dem som länge hade en fast telefon. Det har jag inte längre, men jag håller fast vid Telia. Varför, frågar en del. Ja, jag orkar liksom inte byta.