”Tycker du att det blivit svårare att fotografera människor?” Min kollega som gjort en vända ute i Järva undrar. Han tyckte att folk blev griniga när han tog fram kameran. Nej, jag tycker inte att det har blivit svårare. Inte ens särskilt svårt. Men visst, Järvaborna gillar inte journalister särskilt mycket. Men vi är inte någon populär yrkeskår någonstans.

”Det är lite obehaglig stämning här…” En frusen SVT-reporter står med sitt team (antagligen bara en fotograf numera) i Rinkeby centrum en sen kväll. Inte många vill prata med henne, någon kallar henne något otryckbart. Detta föranleder Gulan Avci att bli upprörd och skriva på twitter att ”Rättssamhällets största uppgift är att återta makten över dessa områden och skydda de utsatta”. De utsatta? Vilka tänker hon på? Representanterna för SVT? Hon får över 2000 ”likes” och 492 som ”tweetar” vidare.

Två tjejer intervjuas i det som kallas en ”mini-dokumentär”. De säger att de inte gärna är i centrum på kvällen. Nä, vem är det när allt är stängt? En kille säger att han ofta hotas, men av polisen. I affärerna berättar de anonymt om knark-gömmor och hot. Det är just sådana här ”reportage” från orten som får folk att bli förbannade. Inte så konstigt att de varken vill bli intervjuade eller ställa upp på bild.

Kerstin Gustafsson

(Följande text har tidigare publicerats i Vi i Kista-Rinkeby-Tensta, Direktpress.)

You May Also Like

För många betyder midsommar inget särskilt alls

Midsommar betraktar många som vår riktiga nationaldag och det är den helg, tillsammans med julen, som firas mest. Många älskar midsommar, kanske är det början på semestern, och familjen samlas. För andra är känslan av ensamhet som värst just en sådan här dag och för väldigt många betyder midsommar inget särskilt alls.

Det är det här med religion och tradition

Det är det här med religion och tradition. För några år sedan intervjuade jag en somalisk tjej om hur hon och hennes familj firade eid. Vi träffades utomhus och hon hade precis kommit ut från moskén. ”Ja, vad handlade predikan om idag då?” frågade jag. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Jag förstod inte, han talade arabiska.”

Det finns inget farligare än hopplöshet

Det började redan förra sommaren, med alla bränder och hettan som inte gav sig. Den här sommaren har jag märkt att katastrofkänslan sprider sig. Inte bara det faktum att isarna smälter, och djurarter utrotas, utan även hotet om krig är påtagligt. Min yngsta oroar sig för framtiden och jag försöker lugna henne. Exemplen från historien är många, då det sett nattsvart ut men människorna ändå har lyckats vända utvecklingen rätt.

Jag står inte ut

Valet är över och jag har inte lyssnat på en enda valdebatt.…