Spike Lees Blackkklansman är ett måste under biohösten. En kostymfilm med referenser till Svarta pantrarna, rasistisk retorik som påminner starkt om en viss världsledare, och bortglömda KKK i skuggan av ”det fina folket” bakom alt-right rörelsen. Blackkklansman är en southpaw uppercut och nedan kan du läsa varför du ska se den, men också vad du kan vara kritisk mot.
Är det något du behöver veta om du funderar på att se Blackkklansman så är det att filmen är en renodlad svart komedi. Det som kommer att avgöra om du gillar filmen eller inte, beror på om du anser att det finns en gräns när det gäller att göra komik av lidande, eller snarare hur man väljer att göra komik av lidande.
Du behöver också veta att det inte rör sig om en film av samma stuk som Jordan Peeles Get out. Det finns inget subtilt med Blackkklansman, inga undangömda påskägg. Filmen är rå och explicit, den vita normen skildras ofiltrerat genom hela filmen ända fram till de geniala slutscenerna där filmen också når sin kulmen.
Men låt oss spola tillbaka och ta det från början.
Blackkklansman är Spike Lees galghumoristiska skildring av den svarta polisen Ron Stallworth som under 1970-talets USA dealar med rasism och vitmaktrörelser. Filmen inleds av ett tal av karaktären Dr. Kennebrew Beauregard (Alec Baldwin) som framför bilder från den ökända rasistiska filmen Birth of a Nation talar om hur den vita rasen hotas av svarta och judar. Budskapet: Ord är makt. När framväxten av vitmaktrörelser numera frodas i USA, vill Spike Lee påminna oss om hur farlig en viss typ av retorik kan vara. En retorik som skapar klyftor i ett redan skört samhälle. Ett fenomen som inte lämnats i det förflutna, utan något som är högst aktuellt år 2018.
Filmen tar oss sedan till Colorado Springs där huvudkaraktären Ron Stallworth får jobb som stadens första svarta polis. Han placeras till en början i arkivet men får efter ett tag i uppdrag att spionera på en föreläsning av Kwame Ture, mannen som sägs ha myntat frasen ”Black Power”, som bjudits in av en studentförening. Tures hårresande tal och den fantastiska scenografin där tittaren får bevittna en rad berörda ansikten, är utan tvekan en av höjdpunkterna i filmen. Manuset är tveklöst det bästa med Blackkklansman.
Huvudspåret i filmen handlar dock om att Ron Stallworth infiltrerar stadens lokala Ku Klux Klan med hjälp av sin judiska kollega Flip Zimmerman (Adam Driver). Då börjar festen. Och problematiken. Historien om Ron Stallworth som porträtteras av John David Washington, Denzel Washingtons son, är baserad på verkliga händelser. Det manifesteras genom att verkliga personer som Kwame Ture och David Duke skildras i filmen. Vissa scener i filmen har dock varit omtvistade vad gäller sanningshalten i om de verkligen ägde rum.
Exempelvis scenen när Ron, hans flickvän Patrice Dumas och resten av hans poliskollegor sätter dit deras rasistiska poliskollega som sexuellt trakasserat Patrice. I en utopisk värld skipas rättvisa för alla de svarta amerikaner som faller offer för rasprofilering och andra typer av diskriminering av amerikansk polis. Men det är långt ifrån verkligheten under 1970-talets USA, och inte minst i dagens Trump-USA.
Att sedan Ron, filmens hjälte, är polis innefattar en annan sorts problematik. Den när polisyrket glorifieras genom att låta tittaren tro att en svart polis sitter på en makt som låter hen förändra systemet internt. Det hjälper inte heller när Ron är så naiv att han bagatelliserar tanken att en hatare någonsin hade röstats fram som president av USA:s befolkning. En utmärkt referens till Trump dock.
Ett annat problem är att klanmedlemmarna framstår som pajaser. Inte för att det inte är rättvist. Utan för att det skapar en sorts komik som riskerar att få tittaren att inte uppfatta dem som hotfulla. Visst, det är kul att göra narr av rasister, men är det verkligen skitkul att skapa komik av ett rasistiskt tal? Som vit är det inte min plats att svara på sådana frågor, speciellt när Blackkklansman är skapad av en svart man. Men rasisterna är ett hot mot människors liv, och det får vi inte ta för lätt på.
Sedan hade man kunnat skippa att framställa två av klanmedlemmarna som extra osympatiska och dumma, just för att de är överviktiga. Återigen – inte för att det är synd om dem, utan för att fettfobi och sådana stereotyper är passé och ovärdigt en regissör som Spike Lee.
Jag nämnde att filmen når sin kulmen på slutet eller hur? I den strax över två timmar långa filmen får tittaren bevittna rasismen och vitmaktrörelsen i USA under 1970-talet, med referenser till dagens USA. Skeptiker lär vid det laget fortfarande lyckas komma med ursäkter om att detta är förlegade föreställningar om det idag jämställda USA (ja, de är verkligen så verklighetsfrånvarande). Men då kommer örfilen – Charlottesville augusti år 2017. Spike Lee droppar micken högljutt och gör sorti.
Eleni Terzitane
