Sista dagen i Chile är en fredag och vi är i Santiago. Det är den dagen i veckan som folk samlas för att demonstrera vid Plaza Baquedano, mer känt som Plaza Italia och som idag kallas Plaza de la Dignidad, värdighetens torg. Ett centrum för de protester mot makten som inleddes i oktober förra året.
Vi går runt i stan tillsammans med F, en god vän till oss, som numera bor halva året i Santiago och andra halvan på Hisingen i Göteborg. Utanför en port på Calle Londres 38, bara ett kvarter från universitetet, stannar vi. Just här fanns ett hemligt center för tortyr av politiska fångar efter militärkuppen 1973. På tröskeln till porten står det skrivet ”här torterade de min son”. På en del av kullerstenarna utanför huset står namn och ålder på några av dem som dödades där.
”Här satt jag i två veckor, innan jag transporterades till ett fångläger i norra Chile.” I femton månader satt F fängslad innan han skickades ut ur landet, fick asyl i Panama och så småningom hamnade i Sverige.
Klockan ett är det dags för demonstration. Anhöriga till försvunna under åren av diktatur samlades för 163:dje fredagen i rad för att kräva ”sanning och rättvisa”. Mer än 1300 personer betraktas som försvunna, officiellt dog 3000 människor mellan 1973 till 1989, men antagligen är det många fler. 33000 fängslades under diktaturen och F var en av dem, och en av dem som klarade sig med livet i behåll.
Demonstrationen går förbi presidentpalatset La Moneda. och slagorden handlar både om historien och om dagens situation. Chiles nuvarande president Piñera jämförs med Pinochet i slagorden. Hittills har 29 personer dödats under protesterna, över 3000 har skadats, 357 har förlorat synen på grund av militärens ”gummikulor”.
Vid femtiden börjar folk samlas vid Plaza de la Dignidad. En kvinna slår med en stekpanna på en vägg, många unga och gamla har masker för ansiktet och något som liknar simglasögon. De är rustade inför kvällen protest.
Redan halv sex kommer de första militära fordonen och de slår på vattenkanonerna.
”De har kemikalier i vattnet, som ger klåda”, säger F. Han vet. För några veckor sedan blev han dyngsur ända in på kalsongerna, när vattenkanonerna användes mot fredliga demonstranter.
Vi tar skydd tillsammans med många andra bakom en gallergrind till kulturcentret som uppkallats efter författaren och nobelpristagaren Gabriela Mistral. Vi ser att militären använder tårgas längre bort, det känns i ögonen även där vi står.
Chile är att ett annat land idag. Tidigare har diskussionerna under våra besök nästan uteslutande handlat om pengar och fotboll, idag pratar alla politik. Visst börjar många tröttna på de ständiga bränderna och att ljussignalerna i gatukorsningarna inte fungerar. Men mest trötta är de vi träffar på att regeringen inte gör något. De enda beslut som fattats handlar om mer förföljelse och förtryck mot dem som protesterar. Och trots det kaos som uppstår i och med protesterna, så visar undersökningar att antalet människor i landet, som lider av depression och ångest, har minskat med en tredjedel. Det ger kraft att tillsammans med andra försöka påverka sin situation.
I slutet av april blir det folkomröstning om landet ska få en ny konstitution och vilka som ska besluta om innehållet. Men eftersom all media ägs av högern, som stödjer den sittande regeringen, är utgången trots alla protester oviss.
När vi sitter på flygplatsen senare på kvällen ringer F. Han berättar att polisen fortsatte att använda vattenkanoner och tårgas mot demonstranterna. Men vid halv åttatiden lugnade det ner sig och folket kunde erövra torget med sina sånger och slagord.
Hur ska det sluta? Ingen vet. Protesterna fortsätter, men har avtagit i styrka. Januari och februari är semestermånader, och studenterna har sommarlov, men fortfarande samlas tusentals, ja, tiotusentals, varje fredag. Inte bara i Santiago, utan i flera andra städer. Vänta till i mars, säger de, då kommer protesterna växa i styrka igen.
Kerstin Gustafsson Figueroa
