Esperanza Quintero möter oss i entrén till Kista-Rinkeby stadsdelsförvaltning. Hon visar vägen, ner genom garaget och fram till en järndörr. Dörren öppnas med kod och innanför den finns ännu en låst dörr.
– Härinne finns Rinkebyarkivet.
Rummet där förvaltningen spar alla handlingar, som inte längre är aktuella, är stort. Esperanza Quintero visar den gång där just Rinkebyarkivet finns. Hon trycker på en knapp och raderna av hyllor åker isär.
– Här finns det som ni söker, än så länge. Det finns planer på att flytta Rinkebyarkivet inom kort. Allt material ska lämnas över till Stadsarkivet.
Två av Nyhetsbyrån Järvas sommarjobbare är med mig i arkivet, Najma Abdi och Niso Yakubova. Vi hjälps åt att studera så många arkivlådor vi hinner.
Arkivet, som sannolikt är unikt i sitt slag, innehåller artiklar, brev, dagböcker, mötesprotokoll, bilder och mycket annat från Rinkebys historia. Mestadels från den moderna historien, från 1970-talet och fram till 2000, men där finns även fakta om vad som fanns i Rinkeby före vikingatiden.
Sedan många år verkar arkivets existens ha fallit i glömska. De som är aktiva i Rinkeby Folkets Hus idag, och de är många, hade ingen aning om att arkivet finns.
Björn Gardarsson var en av dem som drog igång arbetet med arkivet i slutet av 1990-talet. De började samla in material eftersom så många ungdomar kom till biblioteket och frågade om Rinkebys historia. Det berättade han när Nyhetsbyrån Järva skrev om Rinkebyarkivet första gången.
Efter den artikeln var det många som hörde av sig till tidningen. Det verkade först osäkert var arkivet fanns någonstans. En del läsare fruktade att materialet till och med hade slängts. Men andra försäkrade att det fortfarande fanns kvar och att det var just hos Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning i Kista.
Och nu vet vi att arkivet existerar. På hyllorna står långa rader med bruna arkivlådor, alla ordentligt markerade, efter ämne och i datumordning. Vi öppnar den ena efter den andra, hittar intervjuer gjorda med Rinkebybor. Varje intervju är anonym, men noga dokumenterad med datum, modersmål, ålder, kön. ”Kvinna, grek, grekiska…”
Intervjuerna handlar om historia, om framtidsdrömmar, om medias bevakning av Rinkeby. ”De skriver om inbrott, skada…// I Rinkeby händer inte ofta sådana saker, det är media som gör fel…”
I en annan låda hittar vi lokala tidningar som vi inte visste hade funnits (Rinkeby Tidning) och stencilerade häften (Mellanlänken), mötesprotokoll, intervjuer och bilder, bilder, bilder.
Först nu inser jag hur enorm Rinkebyfestivalen var, minns vilken stark fredsrörelse vi hade på 1980-talet, och fattar att korvkiosken (salig i åminnelse) förut stod på andra sidan gatan på Skårbygränd.
Först nu inser jag hur enorm Rinkebyfestivalen var, minns vilken stark fredsrörelse vi hade på 1980-talet, och fattar att korvkiosken (salig i åminnelse) förut stod på andra sidan gatan på Skårbygränd.
– Sådant här gjorde förvaltningen på den tiden, säger Esperanza Quintero och håller upp ett stort badlakan.
På badlakanet finns en tiger, en elefant och en kamel – men målade i samma färger och mönster som en dalahäst.
Många bilder visar att Rinkebyborna har fått slåss för sina rättigheter, det kan handla om fler dagisplatser eller ett eget Folkets Hus.
Vi studerar tidningsklipp och mötesprotokoll. Jag läser ett namn, som jag känner igen, högt.
”Tomas Beer”.
– Ja, han är överallt! säger Najma och Niso, som gått igenom flera år av tidningsklipp.
Efteråt ringer jag upp Tomas Beer, som många känner som före detta fritidsledare och lokal politiker, och berättar det.
– Ja, helt rätt! Det stämmer nog, skrattar han.
Han var med överallt och minns mycket väl de åren; alla aktiviteter, all rörelse, all verksamhet.
– Det var Rinkebyandan och i Rinkeby har jag mitt hjärta fortfarande.
Tomas Beer får höra att Rinkebyarkivet ska flyttas till Stadsarkivet och tycker inte att det är någon bra idé.
– Jag tycker, att det är viktigt att Rinkebyarkivet finns kvar i stadsdelen. Och vill Stadsarkivet ha något av vårt material, så får de komma hit.
Kerstin Gustafsson Figueroa
