Från framtidstro och grusade förväntningar till nytt hopp?

Just nu pågår två utställningar som i förstone verkar ha beröringspunkter. En i Tensta konsthall och en på Skeppsholmen. Men har de det?

Den ena, Flygande betong, finns på Arkitektur- och Designcentrum, ArkDes, på Skeppsholmen. Där flyttas man, inför en helsidesannons med porträtt av Olof Palme, genast femtio år tillbaks i tiden till 1969. Ett byggföretag manar allmänheten att komma till Danderyd och berätta för statsministern hur man önskar bo i framtiden. Tänka sig, en tid när politikerna förde en social bostadspolitik och det byggdes bra bostäder till överkomligt pris för vanligt folk. Och i Danderyd av alla ställen!

Betongen ska flyga

Den rysk-polska konstnären Kazimir Malevitj ska ha sagt att betongen ska flyga och redan på 1950-talet hade man i Frankrike börjat tillverka prefabricerade betongelement som lyftes på plats och blev bostäder. Den nya tekniken slog igenom i många länder, inte minst i Sovjetunionen. Hos oss gav HSB 1967 ut boken En social lyftkran med förhoppningen att betongelementen och kranarna som lyfte dem skulle skapa den sociala ordning som var målet för samhällsbygget i Sverige. Och de stora byggfirmorna NCC, JM, BPA och allt vad de hette hakade på och byggde en miljon bostäder åt allmännyttan, privata hyreshus och bostadsrätter.

Kul att se den frustande optimismen på sovjetiska affischer

För en gammal slavist var det kul att se den frustande optimismen på sovjetiska affischer, som aviserade en ny femårsplan med en hel liten betongstad hängande från en lyftkran, eller visade ett gäng storkar med spädbarnsknyten i näbben på väg mot ett pågående sovjetiskt dagisbygge. Men i många teckningar från den satiriska tidningen Krokodil finns också kritik mot byggfusk och andra problem i de jättelika sovjetiska betongförorter som växte upp. En stackars man får hela väggen bortlyft, fast han bara velat ha en форточка (fortotjka), en liten vädringslucka som brukar finnas i ett hörn längst upp i ett ryskt fönster.

Och visst får man se betongen flyga, ett hopklipp av mest sovjetiska filmer, men också en brittisk och en tjeckisk film, vevas på en skärm, och det är både skämt och allvar för vuxna såväl som för barn.

Här hemma staplade man också betonglådor på varandra. Folk fick flytta långt ut i förorterna, men de fick rinnande varmt och kallt vatten, WC inne i lägenheten, kylskåp, hiss och balkong. Och ungarna fick eget rum. Men kritiken lät inte vänta på sig. Betongen som prisats så högt var plötsligt ful, förorterna själlösa. Och vi som idag bor i betonglådor från 1970-talet vet att det fördomsfulla gnället mot förorten lever kvar. Oavsett hur välbyggda kåkarna är, så nog finns det de som snackar om byggfusk. Men trots kritiken byggs idag det mesta världen över med just förfabricerade betongelement.

Här får vi se hur världen kommer till betonghusen

Men från de avbildade betongförorterna till verkligheten går resan med Blå linjen till utställningen Den futuristiska orten på Tensta konsthall. Om vi hittills sett hur betongen spritt sig över världen, får vi här se hur världen kommer till betonghusen.
Även här är det filmer, i en diskuterar kända personer som Yassir Arafat, Winnie Mandela och kronprinsessan Victoria, gestaltade av skådespelare, den unge fotografen Sven Nyqvists filmer från Kongo, där hans föräldrar var missionärer. Hur ter sig hans perspektiv idag? Det finns skärmar med bilder och berättelser om möten som ägde rum 2018 med fyra gästande konstnärer från olika hörn i världen på fyra olika orter i Stockholms län. Så till exempel deltog den kanadensiska textilkonstnären Anne Low i ett samarbete med en hembygdsförening i Sorunda. Och vi får se smycken som den samiska arkitekten och konstnären Joar Nango från Tromsø skapade tillsammans med den romske smeden Lajos Gabor vid en performance på Taxingeplan utanför konsthallen.

Och där kanske cirkeln sluts. Kan måhända samspelet mellan egna erfarenheter och intryck från omvärlden ge den futuristiska orten samma framtidstro som den flygande betongen en gång skapade i början av förra seklet?

Mats Leander