Det här är del 4 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. I fjärde avsnittet har kriget eskalerat och Abdis föräldrar tvingas ta ett stort beslut.

De etiopiska styrkorna sköt med raketer och granater hela tiden nu. Det var flyganfall om nätterna. Krigets frontlinje var mitt i staden. Vi sov ute på gården framför huset för att det inte skulle rasa över oss om det träffades. Jag var livrädd, hela tiden. Tänk om vi skulle dö. Mina syskon, de var så små. Samsam grät tyst. Vi låg tätt ihop och lyssnade ut i natten. När som helst kunde det smälla.

En natt var det ett hus i vårt kvarter som besköts med raketer. Där bodde en tvåbarnsfamilj som vi kände. Mamma gick dit dagen efter, letade efter familjen i ruinerna. Hon grät när hon kom hem och berättade att det inte fanns några kroppar att ta hand om. De var splittrade i så många delar, utspridda, helt sönderslitna. Hon sa att det var omöjligt att se vem de trasiga lemmarna hade tillhört. Min hals snördes ihop av sorg och skräck och jag visste att det lika gärna hade kunnat vara vi.

Kropparna kunde bli liggande länge

Det låg döda kroppar överallt i stan. Ingen vågade gå fram till dem för att ta hand om dem. Prickskyttar gömde sig på taken och sköt dem som försökte. Kropparna kunde bli liggande länge.

Skräcken för morgondagen växte och växte. Allt verkade ju bara bli sämre. Från Siad Barre till krigsherrarna till nu. Vi trodde att vi blivit fria från ett förtryck men så visade det nya sitt rätta ansikte. Varför kunde ingen förändring leda till det bättre? Det här var ett krig som vi inte kände, vi visste inte hur vi skulle skydda oss, det var för stort, det var en avgrund som vi alla väntade på att falla ner i. Vi hade längtat så mycket efter fred. Nu luktade hela staden av alla döda kroppar. Det går inte att beskriva. Min hemstad, mitt hemland, det enda jag kände till. Det var omöjligt att stanna där. Pappa ville inte åka, han var rädd för vad som skulle hända med vårt hus, kanske skulle det vara borta när vi kom tillbaka. Men mamma sa att vi skulle strunta i huset, att det var vi som var viktiga, våra själar. Vad ska vi med huset till om vi inte lever?

Och vi åkte. Vi visste att vi kunde få låna ett hus strax utanför en by som heter Lafoole. Det fanns bara några få hus och folk var mycket fattiga där. Men det var lugnare och min farbror skickade kött och mjölk så vi skulle klara oss ett tag. Jag försökte hitta lugnet som jag brukade känna på landet hos min farbror. Men det infann sig inte. Jag kände mig jagad. Så fort jag såg en bil närma sig byn började hjärtat dunka hårt.

Pappa tyckte inte att jag kunde stanna i Lafoole. Det var en provisorisk lösning. Landsbygden var inte heller säker nu. Det gick inte att gömma sig för det här kriget, det gick inte att komma undan.

De kände igen mig från skolan

Al-Shabaabs soldater kom även till Lafoole, de kände igen mig från skolan och pratade med mig, sa att jag måste välja sida. De fanns överallt nu. Pappa visste inte vad han skulle ta sig till för att skydda mig. Själv var han för gammal för att de skulle bry sig och mina småsyskon var för små. Mig kände soldaterna till. Hade de lyckats få med sig mina klasskompisar kunde de lyckas med mig. De skulle inte ge sig, var jag inte med dem så var jag emot dem. Pappa ville inte ha ett grattis-brev från al-Shabaab. Han ville ha en levande son. Han förstod att det inte fanns några alternativ längre.

En natt bestämde mamma och pappa att jag skulle åka till Europa. I Europa fanns säkerhet, där fanns inga krig. Det var ungefär det vi visste och det var det jag behövde. Någonstans där jag kunde leva på riktigt, gå i skolan, vara ett barn och sedan bli en vuxen med möjligheter. Pappa pratade med min farbror och han höll med och ville hjälpa till. Han sålde tre kameler så jag skulle få pengar till resan. Min andra farbror, som bodde i Nairobi, kunde hjälpa till med pengar under resans gång. Det fanns inget annat att göra än att åka. Jag bestämde mig bara, kunde inte tänka på vad jag lämnade. Jag var fjorton år.

Illustration: Anna Nygård

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

Print Friendly, PDF & Email
Lämna ett svar
You May Also Like

Sarah Mihaljevic vill hjälpa människor med sin konst

Artonåriga Sarah Mihaljevic målar talor, designar tygpåsar och gör hennamålningar. Hon har även utsetts till Womeneur av det järvabaserade kvinnonätverket Womenisa.

Mizeria, del 3: Tvättstugeterapi

Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Husbys egna Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Mizeria är en ungdomsbok om tvillingarna Aicha och Ali och deras liv i en miljonprogramsförort där allt fler unga stryker med i ouppklarade dödskjutningar.

Mizeria, del 32: Buffrande mami

Mona har 43 flikar från Youtube uppe på Husseins dator samtidigt, något som han absolut inte uppskattar eftersom det segar ner datorn. Men precis som han inte brukar respektera att hans strumpor inte hör hemma under soffan, så vägrar Mona lyssna på Husseins önskemål. Hon scrollar efter fler klipp att öppna flikar för, fastän hon är distraherad. Hennes tekopp med dadeln på fatet står helt orörd bredvid. Hon är i autopilotläge. Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.

Konst, Chile och Tensta

– Förortens självbild kommer att skadas den dagen den bedöms av utomstående. Carlos Martínez som växt upp i Tensta och är konstnär berättar om uppväxten i Chile och i Sverige, om konst och om kultur i orten.