Det här är del 3 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. I tredje avsnittet kommer al-Shabaab in i bilden och får snabbt inflytande över Abdis liv med vännerna och familjen i Mogadishu.

År 2006 togs Mogadishu över av en grupp som hette Islamic court union, ICU. Det var en sammanslutning mellan olika fristående domstolar i landet som ville försöka skapa ordning i allt kaos och få ett slut på krigsherrarnas framfart. Nu kunde man plötsligt dra deras gäng inför rätta när de dödade och förstörde. ICU tog över krigsherrarnas områden, ett efter ett. Det gick fort, krigsherrarna var inte vana vid motstånd. En del flydde och några blev helt plötsligt väldigt troende – de började spara ut skägg, bad om sina synders förlåtelse och gick till moskén. När ICU till slut kontrollerade hela Mogadishu var folk glada och lättade. För första gången sedan Siad Barre störtades fanns det lite ordning. Det kändes nästan overkligt. Folk blev inte rånade så fort de gick ut, man kunde prata i mobiltelefon på stan utan att vara rädd att någon skulle ta den. Vi vågade gå ut på kvällarna på ett annat sätt, både kvinnor och män och barn. Vi vågade drömma om framtiden, nya drömmar, nytt hopp. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Det är nu det händer, tänkte jag. Alla runt omkring mig kände detsamma. Det var lugnt och stilla i hela staden, försiktigt leende människor på gatorna. Det var det här alla menade, det var så här det skulle vara. Nu började en ny tid i Somalia, en bra tid. Nu skulle vi skapa något bättre. Jag var full av tillförsikt. Nu skulle inget få gå fel.

USA och FN hade lagt mycket kraft på att alla klaner skulle enas, det var därför de ville skapa den där övergångsregeringen med företrädare från alla olika grupper. Men vi var trötta på klaner. Bättre att ha en muslimsk regering, tänkte vi. I moskén var vi alltid bröder och systrar, alla var lika, så borde det alltid vara. Därför fick ICU en chans. Men USA och Etiopien accepterade inte ICU. De gillar inte islamska lagar och trodde väl att det var al-Qaida. De har egna regler som de tycker är bättre. Samma år som ICU hade tagit kontroll skickade Etiopien in massor av soldater för att driva bort dem och den FN-stödda övergångsregeringen. Men de flesta Mogadishubor ville inte ge efter, de ville inte ha tillbaka kaoset. ICU gav folk vapen och sa att de skulle bli hjältar. De sa att vi fick tillåtelse av Allah att kriga. Om vi dödade de etiopiska soldaterna så var det inte haram, synd, som det annars är. Det var bara självförsvar. Så sa de. Plötsligt fanns det massor av unga frivilliga soldater. Och av lugnet fanns ingenting kvar.

Folk ville verkligen ha förändring

I början var det som en film, en dramatisk film som var på väg att få ett lyckligt slut. Jag minns det så i alla fall. Folk kom med vatten och mjölk och mat till ICU:s soldater, de behövde inte be om det, alla ville hjälpa till. De etiopiska soldaterna fick ingenting. Det gillade ICU, det visade att de hade folkets stöd. Äntligen hade vi något som höll ihop oss, något att kämpa för. Som vi hade längtat efter det. Vi pratade om det i skolan och jag lyssnade mycket på radio. Fast jag var liten kände jag mig delaktig, det här var något vi gjorde tillsammans. Alla pratade om det som hände. Säkert fanns det olika åsikter men jag hörde bara de positiva. Vi trodde på ICU. Folket vill ha oss, sa de. Och det var sant till en början, för folk ville verkligen ha förändring. Och al-Shabaab som hade börjat som en ungdomsgrupp till ICU, växte sig starka.

Kriget intensifierades. Det hade varit lätt för ICU att få bort de oorganiserade krigsherrarna, men mot Etiopiens armé hade de inte så mycket att komma med. Soldater dog, unga pojkar dog, vem som helst som kom i vägen för striderna dog. Den euforiska känslan av förändring och framtidstro gick upp i rök. Det var fruktansvärt. Det blev brist på mat och sjukvården fungerade ännu sämre än innan. Men ingen brydde sig om det, ingen gjorde någonting. Samtidigt hade skolan förändrats. Lärarna pratade nu bara om kriget, hur viktigt det var att vi alla hjälpte till så vi skulle vinna. De sa att vi måste försvara vårt land. ”Är ni redo?” frågade de. ”Vill ni bli hjältar?”

De berättade om historiska hjältar och många rycktes med, ville också bli beundrade, bli stora män. Särskilt Ahmed, han lyssnade koncentrerat på allt de sa. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte. Jag höll med om det som de sa om de etiopiska styrkorna, jag hade själv sett hur de sköt folk på gatan, bombade hela kvarter med MB-21:or. Jag tyckte att de borde lämna oss i fred, ge ICU en chans. Men jag var inte säker på att jag ville ge mig ut i kriget och bli soldat på riktigt. Jag var ju bara fjorton år.

Alla ungdomar kan inte bli soldater

En dag när jag var hemma över helgen frågade jag vad pappa tyckte. Han tittade lugnt på mig och sa att jo, det är nog viktigt att försvara landet. Jag väntade på mer. Han suckade.

”Abdi min son, om alla blir soldater, vilka ska då vara lärare och läkare? Vem ska bygga hus? Alla ungdomar kan inte bli soldater. Vill du bli soldat eller lärare eller ingenjör, tänk på det. Vad är viktigt om vi någon gång ska få ett fritt och tryggt land att bo i?”

”Jo, men de säger i skolan att det är viktigt att vi försvarar oss nu. Det är många som vill det faktiskt. Och de säger att det inte gör något om man dör, för man kommer till paradiset då.”

”Visst”, sa pappa, ”om du dör i strid med etiopiska soldater kommer du att bli martyr i vissas ögon, en del kommer att tycka att det är fint gjort av dig att offra dig så. Och man kan säga att de etiopiska soldaterna är våra fiender just nu, absolut. Men Abdi, du vet din lärare Ali?”

”Ja?”
”Var bor hans familj?”
”I Nairobi.”
”Javisst. Och din andra lärare, Hassan, var bor hans familj?

Hans pojkar? De är väl ungefär lika gamla som du?”
”I Egypten. Och en annan lärares familj bor i Malaysia.” ”Precis. Nu Abdi, vill jag att du ska tänka efter. Varför har de skickat sina söner utomlands? Varför säger de inte till sina pojkar att de ska försvara landet? Och bli hjältar. Varför bara till sina elever? Om det nu är så säkert att man kommer till paradiset?”

Vapen var normalt för oss

Kunde det vara så att lärarna struntade i oss? Inte brydde sig om vi dog? Vi var unga, vi var uppväxta med kriget och våldet. Vapen var normalt för oss, det var nästan någonting bra. Vi hade aldrig upplevt fred, det var inte svårt för dem att få oss att vilja bli hjältar. Då blev man ju i alla fall någonting.

Pappa fortsatte:

”Jag har varit med om en del. Makthavare kommer och går, de lovar saker, säger att de vet den rätta vägen, att de kommer göra allting tryggt och bra för alla. Sen ändrar de sig. Sviker. Du kan inte lita blint på alla som lovar dig fina saker, tyvärr. Världen fungerar inte så. Och vad ska du göra om du blir skjuten? Skadad? Hjälper de dig då?”

Nej, det gjorde de inte, det visste jag. De kastade bort en som en trasig grej bara, då var man inget att ha. De hittade en ny tonårspojke. Precis som krigsherrarna hade gjort. Ledarna gjorde filmklipp där de sa: ”Kämpa vidare mina modiga soldater, jag är er ledare!” Men de gjorde ingenting själva, de satt i säkerhet någon annanstans. Det var sällan ledarna som dog.

Pappa var inte arg, han sa aldrig: ”Nej lyssna inte på dina lärare, du ska inte bli soldat.” Han ville få mig att förstå, att kunna tänka och fatta beslut själv. Dessutom skulle det ha varit livsfarligt om lärarna fått reda på att han inte uppmuntrade mig till att bli soldat. Han skulle ha blivit dödad eller hamnat i fängelse. Han röst var lugn när vi pratade men ögonen var fulla av oro.

Så många av mina vänner har dött alldeles för unga. När de dog skickades det bara ett brev till deras familj. Ingen bemödade sig ens med att komma hem till föräldrarna och berätta.

Att säga grattis till en mamma som har förlorat sin fjortonåring i krig, det är vidrigt

”Grattis, din son har kommit till paradiset”, stod det i brevet. Ingen förklaring, ingen hjälp till familjen. Att säga grattis till en mamma som har förlorat sin fjortonåring i krig, det är vidrigt. Om jag skulle försöka spåra alla mina klasskamrater i dag tror jag inte att jag skulle hitta många levande.

För ledarna har det gått bättre. Sheikh Sharif som tidigare var en viktig ledare i ICU blev sedan president i den USA-stödda regeringen, han var det fram till 2012. Jag tror USA tänkte att han var den enda personen som kunde få folk i Somalia att tycka att USA var bra. Eftersom han tidigare alltid sagt motsatsen.

En del av lärarna samarbetade nu med al-Shabaab. Alla lektioner handlade om hur vi skulle försvara oss mot Etiopien, vad etiopierna gjorde mot oss. Att de var våra fiender. Lärarna sa att etiopierna ville döda oss eftersom de var kristna och vi var muslimer. Vi skulle lära oss namnen på ledare inom al-Qaida i Afghanistan och Pakistan som de sa var hjältar, älskade av folket.

Någonting var annorlunda med Ahmed också. Jag kände inte riktigt igen honom. Han skrattade inte som han brukade när jag skämtade och när vi pratade såg han ofta ut att tänka på något helt annat. Och lärarna behandlade honom annorlunda. Visst hade han alltid fått mycket uppskattning men nu var det nästan överdrivet.

”Gör som Ahmed, han är en bra förebild, ni kan alla lära av honom.” Så höll de på. Ahmed började också tjata om att vi andra skulle gå med på olika föreläsningar som lärarna höll utanför skoltid. Vi var inte så intresserade, men han gav sig inte. Och hans hat mot de etiopiska soldaterna blev mer och mer intensivt. Alla som jag kände var ju emot Etiopiens närvaro men ingen var så upprörd som Ahmed.

”Vi behöver en regering, inte al-Qaida”

En dag satt vi några stycken utanför skolan och pratade om kriget, läskiga saker vi hört om och funderingar på hur det skulle utvecklas. En kille sa något i stil med att det enda som var viktigt var att Somalia hade en regering och att det vore bättre om den nuvarande regeringen hade kontroll över landet.

”Vi behöver en regering, inte al-Qaida”, sa han och syftade på al-Shabaab.

Då slog det slint i Ahmed. Han for upp och attackerade den andra killen, som var helt oförberedd och direkt föll till marken. Vi andra försökte hålla fast Ahmed, men han snodde sig runt i våra armar, försökte ta sig loss och sparkade mot killens huvud.

”Sluta! Vad håller du på med?” ropade jag men fick inget svar. Killen tog sig upp och sprang iväg och efter ett tag lugnade Ahmed ner sig. Han satte sig igen. Jag tittade osäkert på honom. Han andades häftigt och tittade inte tillbaka.

”Vad är det med dig?” frågade jag efter en stund.

Ahmed spottade på marken. ”Fattar du inte? Han stödjer Etiopien! Fattar du vad det innebär? Han är en hycklare, ingen riktig muslim.”

”Fast det var inte det han sa, han sa att han tyckte att Somalia behövde en regering”, sa jag. ”Och inte al-Qaida”, la jag till. ”Ska du bestämma vad folk får tycka och inte tycka nu eller?”

”Du brukade inte vara så här”

Ahmed bara skakade på huvudet, som att jag var en barnunge som inte förstod vad jag pratade om.

”Jag känner inte igen dig”, fortsatte jag försiktigt. ”Du brukade inte vara så här. Förut. Bråka i skolan och så.”

Jag tänkte på hans mamma som jobbade så hårt för hans skull. Varje gång jag passerade torget satt hon där på en filt med högar av grönsaker framför sig. Jag vet att hon var stolt över Ahmed, men jag undrade hur mycket hon visste egentligen.

”Vad tror du din mamma skulle säga om hon såg dig så här? Att du ger dig på folk för vad de tycker.”

”Det är för hennes skull, för allas skull, fattar du inte det?” mumlade Ahmed och tittade bort.

Nu förstod jag vad som hade hänt. Ahmed var redan med i al-Shabaab. Det var därför lärarna så gärna velat att vi skulle ha honom som förebild. Allt föll på plats. Det var smart av dem. Att välja Ahmed som hade mycket kompisar och var duktig i skolan. Hur länge hade de bearbetat honom? Det kändes olustigt. Vi hade känt varandra länge men jag var plötsligt inte säker på att jag kunde lita på honom.

Kort därefter blev kriget så allvarligt att skolan fick stänga och alla eleverna flyttade hem. Ahmed blev soldat och började kriga på riktigt.

Jag var fjorton år och jag gick aldrig säker

Det var knappast bättre hemma. Läget förändrades snabbt. Det började bli omöjligt att inte välja sida. Jag var inget barn längre, eller uppenbarligen sågs jag inte som det. Jag var fjorton år och jag gick aldrig säker. Al-Shabaab, regeringen och de etiopiska styrkorna, det var som om tusen ögon hade mig under uppsikt vart jag än gick. En dag sprang jag på en av mina gamla lärare på gatan. Han gick fram till mig, ställde sig nära och tittade strängt ner på mig.

”Abdi, du är stor nu. Är du redo att kriga, är du redo att försvara ditt land? Ser du inte vad som händer? Alla behövs nu.”

Jag slingrade mig, sa att jag ville, men att jag hade varit sjuk och måste vänta tills jag blev bättre, jag skulle ändå inte vara en bra soldat om jag var svag och trött. Läraren accepterade det och gick efter en stund. Jag kunde gå vidare. Men jag visste att det skulle fortsätta.

En annan dag var det regeringssoldaterna som gav mig problem. Jag var på väg för att handla och plötsligt kom några soldater emot mig. De siktade på mig med ett automatvapen, rakt i ansiktet. Det var inget ovanligt, jag hade fått vapen riktade mot mig så länge jag kunde minnas så jag blev knappt rädd, mest trött och irriterad. Regeringssoldaterna var inte alls lika respektingivande som al-Shabaab. Deras uniformer var slitna och ofta var de gamla och otränade.

”Vad vill ni mig?”
”Var bor du?”
”Där borta”, sa jag och pekade mot vårt hus.
”Vi vet vem du är och vi vet att du är med i al-Shabaab”, sa de. ”Nej, det är jag inte, jag är inte med i något, jag är bara jag”, svarade jag.
De kände utanpå mina kläder efter vapen. I mina fickor också, där hittade de pengarna jag skulle handlat för. En halv dollar ungefär, som pappa gett mig. Han som hittade pengarna flinade och stoppade dem i fickan.

”Borde ni inte skydda mig?”

”Ska du ta mina pengar? Om ni är regeringssoldater, borde ni inte skydda mig? Va? I stället för att stjäla från mig?”

Jag var så trött på dem att jag inte orkade vara rädd. De gjorde ingenting för oss i staden, de förstörde bara. Hur skulle någon kunna ha förtroende för regeringen? Hur skulle ungdomarna kunna känna att regeringen var ett bättre alternativ än al-Shabaab?

”Äh, gå nu”, sa de till slut. De tyckte väl att jag inte verkade så farlig trots allt. Jag började gå. Då hörde jag skott bakom mig. Jag vände mig om, snabbt, en sekund bara, men det räckte. Det var al-Shabaab som attackerade regeringssoldaterna. Jag sprang så fort jag kunde därifrån. Var det för att de sett vad som hände? Var det några gamla kompisar till mig?

Jag kunde inte leva såhär längre. Jag måste välja sida, men båda sidorna var lika omöjliga.

Nästa dag kom al-Shabaabsoldater fram och frågade varför jag inte gick med.

”Min mamma är sjuk, jag måste ta hand om henne”, ljög jag. De skakade på sina huvuden och tyckte att jag var svag och feg. Jag brydde mig inte om vad de tyckte, men situationen var ohållbar. Jag visste inte vad jag skulle göra för att få vara i fred.

En granne till oss hade en son i min ålder. Regeringen fick för sig att han var med i al-Shabaab och satte honom i fängelse. Hans pappa blev utom sig av oro och skulle till varje pris få ut sin son. Varje dag åkte han till regeringsbyggnaden och bönföll dem om att släppa ut honom. Han höll på i flera veckor. Så en dag blev han infångad och bortförd. Av al-Shabaab.

Vanligt folk hamnade hela tiden i kläm

”Du är spion åt regeringen”, sa de. ”Vi har sett dig åka dit varje dag länge nu.” De sa att de skulle döda honom. Han förklarade som det var, att hans son var fängslad och att han bara ville få ut honom. Då blev han släppt, de trodde honom. Han hade tur. Men det var såhär det var, vanligt folk hamnade hela tiden i kläm mellan dem som krigade.

Jag förstår mina vänner som blev soldater i al-Shabaab. De kände väl att de i alla fall gjorde någonting. Ingen litade på den USA-stödda regeringen. De hade börjat samarbeta med de krigsherrar som fanns kvar, gett dem soldatuniformer och vapen för att de skulle motarbeta al-Shabaab. Samma krigsherrar som terroriserat oss, samma krigsherrar som låtsats att de blivit fromma, rakade nu åter av sig skäggen och fick uniformer och mandat att trakassera oss igen. USA och omvärlden struntade helt i oss, de var bara rädda att al-Shabaab skulle växa sig stora och bli ett hot mot deras länder.

Det fanns så skrämmande lite att hoppas på. Framtiden löstes upp i gevärseld och granater. Och så kom al-Shabaab som sa att inte ens döden var farlig för då blev man martyr. De hade resurser, vapen och en väl utarbetad strategi för att värva ungdomar redan i skolan.

Sista gången jag såg Ahmed satt han i en stor jeep, han var maskerad men han ropade mitt namn och jag kände igen hans ögon. Vi pratade om hur hemskt allting var, kriget, all död.

”Men du vet, vi försöker faktiskt göra något åt det”, sa han. ”Du borde komma med också, alla behövs nu, det finns inte tid att vänta längre. Etiopien måste ut. Tillsammans kan vi göra skillnad, Abdi, det minns du väl?” Han log lite under maskeringen tror jag, det såg ut så på hans ögon.

”Jo, bara tillsammans kan vi göra skillnad”, svarade jag, men jag tänkte för mig själv att det inte betydde samma sak för oss längre.

Illustration: Amanda Casanellas
Amanda Casanellas är en frilansande konstnär från Malmö. Hon är verksam som illustratör, serietecknare och animatör, men jobbar även som musiker och serie/bild pedagog runtom i Sverige.

För mer information, kontakt och galleri; besök hennes instagram-profil.
 
Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.
Lämna ett svar
You May Also Like

Nya kurser för unga poeter och konstnärer

Tensta konsthall kommer under hösten hålla två konstutbildningar för unga från gymnasieåldern upp till 25 år. – Poesin som konstform har en superviktig roll i samhället, säger poeten Nawroz Zakholy som leder en av kurserna.

Från ingenting till någonting

Denna nakna, skrämmande och hänförande självbiografi, Bortom mammas gata, är skriven av Alexandra Pascalidou. Här berättar hon om uppväxten i Rinkeby, de föraktfulla blickarna hennes hjältar till föräldrar har känt, och längtan efter något stort.

Gå bara, del 22: Sverige igen

Det här är del 22 i Nyhetsbyrån Järvas följetong Gå bara. När Abdi kommer tillbaka till Sverige finns det människor som väntar på honom. Han har ett nätverk av personer som gör tillvaron lite lättare.

Kollektiv konst i Husby konsthall

Irakiska konstföreningen har anordnat konstutställning i Husby Konsthall. De anställde konstkollektivet ELVA som består av Nader Attiyah och Ailin Moaf Mirlashi som kuratorer.