Det här är del 9 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Mardrömsresan genom öknen är över, men det som väntar i Libyen är mycket värre än vad Abdi kunnat föreställa sig.
Plötsligt ser vi Land Cruisers. Det är libyska armén. Vi är ju rädda för militärer, vi vet att vi är illegala och att de kommer sätta oss i fängelse, men när bilarna stannar kastar vi oss ut och springer, snubblar mot dem.
De skjuter i luften och ropar: ”Upp med händerna!” Vi lyder. Stannar och lyfter händerna.
Vi vet att det inte är bra i Libyen, det har vi hört. Folk i Sudan har berättat om det. Att de ser ner på svarta. Att det finns många smugglare som vill lura en. Vi har all information. Men vi vet inte exakt hur illa det kommer att bli. Det här är ju militären och vi tror att de ska sätta oss i ett flyktingläger. Jag blir glad när jag ser dem. Nu kommer du i alla fall leva lite längre, säger jag till mig själv.
”Ställ er på kö”, säger de. De ser inte elaka ut, nästan snälla just nu. Vi är vid gränsen. Den är inte utmärkt med något stängsel eller så men det finns två höga berg och där går den tydligen.
De ska få vätskeersättning injicerat. Om de kan betala alltså
Jag står i kön, men det går nästan inte, jag kan inte vänta. Till slut kommer jag fram. Jag får vatten, jag kan dricka. Många kan inte, de ska få vätskeersättning injicerat. Om de kan betala alltså. Militären börjar förstå hur illa däran vi är. De ska köra oss som har pengar till en by i närheten. Femtio dollar vill de ha för det. De ropar order till oss: Ställ er i kö, in i bilen! Det är det normala under den här resan, att bli beordrad och slagen, jag känner mindre för varje gång.
En man heter Nour, han har rest från Kongo. Nour betyder ljus på arabiska. Militärerna hånar honom för det, för att han heter Nour och har mörk hud. Han säger ingenting. Han tittar bara ner. Han vill ha vatten. Vi kan inte säga något om allt de gör. Vi är inte i den positionen. Man är tyst, man lyder, man betalar vad de vill ha. Om man kan. De som inte har pengar blir kvar där. Jag vet inte hur det går för dem sedan, men jag får höra många saker som kan hända. De lämnar en där att dö. Kvinnor får betala med sex. Var med mig en vecka så har du betalat av det sedan, säger de. Men det finns ingen försäkring på att det verkligen blir så. De kan fastna med den mannen för resten av sina liv. Jag har också hört att de tar folks organ. Man får vatten och man får mat. Du ska betala sedan, säger de. Ingen som har tagit sig igenom Sahara säger nej till mat och vatten. Det går inte. Sedan kör de iväg dem. Tar ut en njure. Skär upp folk som djur. Jag vet inte. Det finns inga ord för det. Orden försvinner här.
Jag har pengar, eller jag kan ringa och be om pengar. En soldat sträcker fram en telefon, säger åt mig att ringa. Jag ringer till affären och Oday-Bile säger att pappa är i byn. Han ska hämta honom.
”Skynda dig”, viskar jag, för jag vet inte hur länge jag får prata. Han kommer. Jag hör hans röst i mitt öra, han säger mitt namn. Det känns overkligt, jag orkar inte ta in det, jag har nästan ingen tid, måste få honom att förstå bara. Han säger att han har varit vid affären så ofta han kunnat och väntat på att jag ska ringa. Att han trodde jag var död nu. Jag sväljer allt jag vill säga, alla mina tårar och säger att jag lever men behöver pengar, annars vet jag inte vad som händer med mig.
”Folk har dött här i öknen”, viskar jag. ”Ganska många. Men jag lever och jag tror att jag måste ge de här militärerna pengar om jag vill fortsätta leva.”
Jag vill inte oroa, men jag vill att han ska förstå att det är viktigt.
”Om jag hade vetat vad som skulle hända hade du aldrig fått åka.”
”Min son, kom hem”, säger pappa. ”Om jag hade vetat vad som skulle hända hade du aldrig fått åka.” Mamma vill också att jag ska vända. Jag hör henne i bakgrunden. Om jag blundar kan jag se dem, deras oroliga ansikten. Jag saknar dem så mycket. Men det är omöjligt. Det går inga transporter för folk åt andra hållet. Från norr till söder i Sahara fraktar man bara varor. Och vad ska jag göra i Somalia? Situationen har inte förbättras sedan jag åkte. Jag förstår att pappa säger så för att han är så orolig, för att han önskar att han skulle kunna skydda mig, men det vet jag att han inte kan.
Jag får inte prata länge alls. Säger att jag ska ringa igen. Säger att det är okej, fast det är inte okej, inget av detta är okej. Pappa ska skicka pengar. Det finns inget fungerande bankväsen i Somalia men man kan använda något som heter Dahabshil, det är som ett nätverk av ombud som man kan skicka pengar genom, det finns över hela världen. Vi använder det.
2008 var det femtio dollar, nu är det ännu mer, nu är det kanske tretusen dollar. Militärerna gör vad som faller dem in. De ger inget till dem som inte kan betala. De är militär men fungerar som maffia. Polisen samarbetar med smugglare, man vet inte vem som är vem. Det är korruption överallt.
Folk ringer och ber sina släktingar om hjälp. De som har släktingar. Berättar att de kommer att dö annars. En mamma som måste sälja sitt hus för att få fram pengar. En farbror som skuldsätter sig för resten av livet. Men vad ska man göra?
När vi betalat blir vi satta i bilar. En av militärerna tar oss till en stor gård. Han är överste i armén och det här är hans privata ställe. Det är stängsel och taggtråd runt gården. Beväpnade män vaktar oss. Översten säger att om vi vill komma ut så måste vi betala trehundrafemtio dollar. Då får vi åka till Tripoli.
”Prata med era släktingar. Vill ni komma till Europa eller stanna här inne? Ni bestämmer. Tripoli är en timme bort. Om ni lyssnar på mig och gör ert bästa är ni i Italien om fyra dagar. Det är det bästa alternativet för er. Ni måste betala inom en vecka.”
Tänk om de upptäcker oss, slår oss, skjuter oss?
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Ännu mera pengar. Instängda igen. Vi får i alla fall mat. Efter Sahara betyder det mycket, även om vi får väldigt lite. Några äldre killar pratar om att klättra över taggtråden och rymma när det blir natt.
”Om det bara är en timme till Tripoli borde vi kunna gå”, säger en av dem.
Jag är rädd. Jag tycker inte att det verkar stämma. Det borde inte vara så nära. Tripoli ligger vid havet och vi passerade ju nyss gränsen. Tänk om de upptäcker oss, slår oss, skjuter oss? Stängslet är högt, jag tror inte ens jag skulle lyckas ta mig över. Tänk om de aldrig släpper ut oss sedan? Jag måste stanna.
Översten ser till att alla som har någon släkting att ringa får göra det, telefoner skickas runt. Det bär mig emot att ringa igen. Pappa är fortfarande i Lafoole så vi kan prata. Han har inte mycket pengar kvar nu men kan få lite av min farbror i Nairobi, säger han.
”Du ska inte försöka fly”, säger pappa, ”tänk om de skjuter dig i benet, vem ska ta hand om dig då? Kommer någon att göra det? Nej, du kommer att dö där. Gör som de säger, det ordnar sig.”
Det är för mycket pengar, jag vet det. Men snart är jag i Tripoli. Sedan båten, sedan är jag klar. Då kan jag jobba och skicka alla pengar till pappa. Så måste det bli.
De som inte kan betala blir slagna. Som om det gick att slå pengarna ur dem. Sedan säger översten att de måste stanna och arbeta i fem månader för att bli fria.
Vi blir indelade i grupper. Jag har försökt hjälpa en kille som heter Hussein, han har malaria och mår jättedåligt, han stödjer sig på mig. Men de delar på oss.
”Snälla, kan vi få vara tillsammans, han behöver hjälp”, säger jag.
Han skakar och fryser i hettan
Jag är orolig för honom, han har feberfrossa, han skakar och fryser i hettan. Han måste få hjälp. De lyssnar inte.
”Skit i honom”, säger de och puttar mig mot min grupp.
Jag vänder mig om för att se Hussein en sista gång, men ser bara hans rygg när de knuffar honom i motsatt riktning. Jag försöker tänka att det kommer gå bra, att han kommer få hjälp i Tripoli, försöker se honom framför mig nedbäddad i en sjukhussäng, omgiven av folk som tar hand om honom. Det är helt orealistiskt, en dröm, en fantasi, men jag behöver den.
Det kommer män med bilar och hämtar oss. Snart är jag i Tripoli, snart. Tänk inte på Hussein, inte på Anap, tänk inte på Sahara, inte på Abderahman, inte på mamma, pappa, syskonen, tänk bara att du snart är framme, annars går du sönder.
Vi kör några timmar. Vi sitter i lastutrymmet så jag ser inget. Men jag tror fortfarande på att vi ska till Tripoli.
Bilen stannar. Det är ett nytt hus. Vi är inte i Tripoli. Det står en man där. Han säger att han har köpt oss.
”Ring era släktingar och säg att de måste betala, så får ni komma till Tripoli.”
Det är inte sant.
Vi blir instängda i huset. Jag kan inte be om mer pengar. Jag säger hela tiden att jag redan har betalat. Några betalar igen, betalar sig ut. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte be om mer. Mannen slår oss. Vi är inlåsta. Han hotar och slår oss som är kvar och sedan tröttnar han. Han ringer ett samtal. Det kommer poliser. Jag tror att de också vill ha pengar, militären ville ju det. Men de tar oss bara.
Polisen tar oss från huset till ett fängelse med en hög mur runt. Det är inget flyktingläger, det är ett fängelse. Vi är fyrtio personer i ett rum, kanske trehundra i hela fängelset. Det är svårt att veta, vi ser bara vårt rum, vi får bara gå ut när vi ska gå till toaletten.
Jag har hört folk säga många hemska saker i mitt liv men aldrig detta
Vi sitter längs väggarna, det är trångt och varmt. Golvet är av betong. Alla har en tunn smutsig madrass att sitta på. Och sova på. Två gånger om dagen får vi mat. Lite sås och ett bröd. Jag har svårt att äta efter Sahara. Många mår dåligt efter resan. Många är sjuka, vi vet inte vad det är för sjukdomar, vi vet inte hur smittsamma de är. Det finns inget att göra åt det. En del har TBC och hostar och hostar hela tiden. En del kräks. Vi har inget att torka upp med. Vi struntar i varandras sjukdomar, vi tänker bara på att få komma ut. Det luktar hemskt i rummet. Man får gå på toaletten men väntetiden är lång, ibland flera timmar från att man säger till. Och många är magsjuka. Det går inte att vänta då. Det hamnar på golvet. Vakterna kommer in och skriker att vi är äckliga och att vi stinker. Det kallar oss abeed. Jag tror först att jag har hört fel. Det betyder slav. Jag har aldrig hört någon kalla en annan människa för abeed. Man kan vara slav under Gud, det är alla människor och det är något fint och bra, men att vara abeed till någon annan, det har jag aldrig hört, det låter bara fel. Jag har hört folk säga många hemska saker i mitt liv men aldrig detta.
Jag sitter med några äldre somaliska män, det är bara män i rummet. Han som sitter närmast mig heter Ahmed.
”Säger de abeed? Varför säger de så?”
Han tittar trött på mig. ”De tycker att de är bättre, för att de har ljusare hud. De kallar alla svarta för abeed. Det är bara att vänja sig.”
”Men varför just abeed? Varför inte bara någon annan förolämpning?”
”De tog oss som slavar förut. För länge sen. Du vet inte? Vita och araber tog svarta afrikaner som slavar. Till Amerika också. Det var lagligt.”
Jag blir tyst. Jag visste inte. Jag ska lära mig mer om det sedan. Om rasism och slavhandel över hela världen, vad de vita gjorde med ursprungsbefolkningen i Amerika när de kom dit. Men just nu vet jag ingenting. Ingen har berättat om det för mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tänker att det är som en sjukdom. Att vissa folk tycker att de är bättre än andra. På grund av klan, hudfärg, religion, allt vad det är. En sjukdom som finns över hela världen och förgiftar folks inre.
Vakterna säger att vi är äckliga djur
”Men nu är det inte så?” säger jag till slut.
Ahmed rycker på axlarna.
”Inte på samma sätt. Men om man inte kan betala… Jag har hört att de säger att man får jobba för att bli fri då. På landet till exempel, med odling. Hårt jobb, från morgon till sen kväll. Först säger de sex månader, sen blir det ett år. Och så kan det fortsätta, man kan aldrig vara säker på att man blir fri. Och för kvinnorna … Ja du vet, va? De får stanna med någon man. Aldrig komma därifrån. Bli slagen. Sörja hela livet.” Han skakar på huvudet. Sedan tittar han på mig.
”Har du pengar förresten?”
”Ja, jo, jag kan nog få av min familj. Lite i alla fall.”
”Det kommer du behöva om du någonsin vill ta dig härifrån.”
”Jo, men jag har pengar. Jag ska fixa det”, säger jag och försöker låta säker.
För jag måste ta mig ut. Jag är rädd i fängelset. Folk köper droger av polisen och blir läskiga av det. Det är otäckt och jag håller mig till de äldre somaliska männen, vi sitter tillsammans och sover tillsammans. Folk börjar bli smittade av varandra nu, fler hostar och kräks. Det är inget att göra åt. Vakterna säger att vi är äckliga djur. Det går inte att tvätta sig, det finns inget vatten och ingen tvål. Mitt hår är långt och börjar tova ihop sig till någon slags rastafrisyr. Jag tänker att om jag såg mig i en spegel skulle jag inte känna igen mig själv. Jag skulle inte se ut som Abdi längre.
En dag kommer en somalisk man in i vårt rum. Han sätter sig vid oss och frågar om vi har pengar och om vi vill komma ut. Han är lite som en advokat fast ändå ingen riktig. Det kommer män från olika länder och pratar med sina landsmän. De samarbetar med polisen, om de får pengar av oss delar de med polisen. Mannen som pratar med oss är inte otrevlig eller så men han bryr sig inte om man är ung eller sjuk eller har det svårt på något annat sätt. Han vill ha pengar bara. Då hjälper han, inte annars.
Han säger att han kan få ut oss om vi betalar. Det vill vi. Vi litar inte riktigt på honom men det känns inte som att vi har något val. Han tar fram en telefon och säger att vi ska ringa och fixa pengar.
Jag måste ringa pappa igen. Jag berättar om fängelset. Inte allt, för då blir han för ledsen, men tillräckligt mycket för att han ska förstå att jag måste därifrån.
”Vad finns i Somalia för mig? Bara al-Shabaab eller döden”
”Abdi, lyssnar du på mig nu? Du måste komma hem. Lova mig det. Försök nästa gång du har möjlighet att ta dig hem.”
”Du vet att det inte skulle gå”, svarar jag. ”Det finns ingen möjlighet att åka tillbaka. Och jag skulle bara behöva åka igen, åka samma väg en gång till. Jag har kommit ganska långt nu, det är bara havet kvar. Vad finns i Somalia för mig? Bara al-Shabaab eller döden. Du vet ju det också.”
Pappa är tyst en stund.
”Jag är så ledsen att jag sa att du skulle åka. Jag visste inte.
Jag visste inte vad jag annars skulle göra, jag önskar att det hade funnits en annan väg”, säger han och lovar att han ska föra över pengar.
Snart kommer jag ut. Jag vet inte till vad, men det kan inte vara värre i alla fall.
Vakterna trakasserar oss hela tiden. Jag säger inte emot.
”Du stinker.”
”Du är äcklig.”
Visst, okej, säger du det så. Snart kommer jag ut. Så tänker jag. Jag låtsas som att jag inte förstår arabiska. Jag gör mig hård och oåtkomlig. Allt de säger ska rinna av mig. Jag ska bli stark. Stark nog att klara vad som helst. Det är bara ord. Ord som kommer från deras munnar och blir hängande i luften och inte kommer fram till mig. De kan inte skada mig. Det är inte på riktigt. Fast det är inte så för alla. En del blir torterade.
Det finns de som säger emot och då blir de slagna av vakterna. Ibland inför alla, ibland tar de dem till ett annat rum. Skriken hörs på natten. Nästa gång kan det bli du, tänker jag för mig själv och är rädd, så fruktansvärt rädd. Var bara tyst, tänk att du inte finns, om du inte finns kan de inte komma åt dig.
Jag träffar den mannen i Rinkeby flera år senare. Han sitter i rullstol då
En dag är det en man som säger ifrån när en vakt säger något rasistiskt. Han kan bara inte hejda sig. Då slår de honom med ett automatvapen i ansiktet och huvudet så att han börjar blöda. Han skriker av smärta och blodet forsar, det är så varmt att blodet rinner mycket fort. Det rinner ner på golvet och han skriker och skriker.
En annan man säger också emot. Honom tar de undan. Han berättar senare att de tvingat ner honom på marken och sedan slagit på hans fotsulor i flera timmar, tills de var svarta av stelnat blod. Jag träffar den mannen i Rinkeby flera år senare. Han sitter i rullstol då.
Jag pratar med en kille från Eritrea. Han har varit i fängelset i två år. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara. Han har ingen mamma och pappa, ingen som kan hjälpa honom med pengar. Han sa till polisen att han ville jobba och på så sätt betala för att få komma ut. Han fick börja städa i deras kök. Han har gjort det i sex månader nu men vet fortfarande inget om när han ska få komma ut. Om han någonsin får det. De här poliserna gör precis som de vill. Att bli behandlad så här, det bryter ner en, ens psyke, ens självkänsla. Man känner sig värdelös. Tänker att det är ens eget fel. Varför hamnade jag här, vad har jag gjort? Folk hamnar fortfarande i fängelset i Libyen. Nu är det ännu värre, sedan Gaddafi är borta. Han gillade inte heller svarta, men det fanns ändå någon slags regelsystem även om det var korrupt. Nu kan smugglarna göra helt som de vill. Ta hur mycket pengar som helst.
Illustration: Hanna Stansvik
Hanna Stansvik är en konstnär från Hallsberg som sedan tio år bor och jobbar i Tensta. Hanna arbetar mycket med självporträtt, både av praktiska skäl och för att det ger henne möjlighet att vara närgången och avståndstagande samtidigt. Hanna har gått två år på Örebro konstskola och ungefär sex år på universiteten i Stockholm och Uppsala där hon har läst konstvetenskap, konstpedagogik och genusvetenskap.
Se mer av Hanna Stansviks konst på hennes hemsida, instagram och
facebooksida.
Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.
