Jag vill ändra mitt namn. Eller, jag vill snarare ändra tillbaka mitt namn. Namnet jag bär på just nu är en täckmantel, en fasad av någon jag inte är.

Jag tillhör de barn som är andra generationens invandrare som gavs ett svenskklingande namn. För att enklare få jobb, sa mina föräldrar. I mitt huvud översätts det som ”För att du inte ska diskrimineras för den osvenskhet som ditt namn bär på”. Men jag behövde inte heta Helen för att inte göra mig påmind om hur osvensk jag är. Det såg klasskamrater, lärare och vita rum till.

Även om jag är vit, rasifieras jag som icke-vit i svensk kontext. Och det får mig att undra om människor ser det jag ser; att när jag diskrimineras på grund av mitt utseende, på grund av att jag är blatte för att tala klarspråk, tänk då hur det ser ut för dem som ligger längre ner i hierarkin? I ett av världens mest progressiva demokratier.

Därför tvingas också många av oss på denna täckmantel. För att vi vet att det är enklare att överleva och ta sig fram. Den här fasaden öppnar dörrar, naturligtvis. Men till en kostnad. Till en kostnad av att förneka sin existens, att anpassa och förändra sig. Till en kostnad av att inte få vara sitt sanna jag.

Jag vill inte heta Helen. Helen har aldrig varit jag, jag har aldrig identifierat mig med det namnet. Jag gillar inte ens det namnet. Mitt namn är Eleni, det betyder en lysande och gloriös kvinna. Jag döptes efter min mormor, min största förebild. Mitt namn är alltså mitt arv. Och jag tänker inte acceptera en angliserad variant av det.

Men.
Jag vill utnyttja namnet först. Varför inte? Varför ska jag inte utnyttja den makt mitt svenskklingande namn har? Har jag i en livstid burit på ett namn jag hatar i onödan? Allt inom mig skriker efter att skicka iväg blanketten till skatteverket och få det gjort. Att äntligen sluta anpassa mig. Och att äntligen slippa all förvirring på nya arbetsplatser eller när jag måste introducera mig officiellt för någon.

Men jag är rädd av samma orsak som mina föräldrar när de skrev Helen istället för Eleni på BB. Att jag kommer att ha svårt att få jobb. Eleni Terzitane, vem vill anställa henne? Helen Terzitane dock, det namnet är halvvägs lite bättre. För Helen kanske har fått det efternamnet i och med ett äktenskap, en majoritetssvensk alltså. Oddsen ökar.

Hjärnspöken eller legitima resonemang, jag vet inte. Men jag vet, att jag har sett tillräckligt många strukturer av diskriminering och rasism på olika nivåer i samhället för att veta att det inte är så enkelt att svara på. Det svenska samhället genomsyras av främlingsfientlighet, och de senaste årens framväxt av högerextremism runtom i världen borde räcka som argument för att övertyga alla skeptiker.

En annan sak som genomsyrar, i alla fall den här artikeln, är min ambivalens. Ändra nu eller ändra senare? Är det hyckleri att hata sitt namn och allt det står för, men samtidigt vilja utnyttja den situation man ofrivilligt sitter i? Jag är trots allt nog inte den enda som har en moralisk kompass, men som måste ta till fulingar på grund av den maktordning som råder i det svenska samhället.

Eleni Terzitane
Lämna ett svar
You May Also Like

Sabuni, du kopierar SD:s retorik

Nyamko Sabuni vill vräka föräldrar med barn som hamnat i kriminalitet. Men hon borde inte skylla på föräldrarna för sitt eget misslyckande. Det är den politik som hon företräder som fördärvade Rinkeby.

Böcker ska inte brännas av några som helst skäl

I år har jag fått njuta av Stockholm i större utsträckning än vanligt. Jag ska inte påstå att jag uppfattar att det kvittar var någonstans en semestrar, men jag är nöjd med 2020 års juli, trots att månaden tydligen var den kallaste på 20 år.

Den här isoleringen mår vi verkligen inte bra av

Den här isoleringen som vi tvingas till mår vi verkligen inte bra av. Vi märker att det påverkar humör och ork. Men vi märker också hur mycket bättre vi mår när vi får röra oss utomhus – kanske tillsammans med en god vän och granne. Att vi var så beroende av vår rörelsefrihet och våra vardagskontakter anade vi inte!

Tankar under allhelgonahelgen

Corona fortsätter sitt regemente. Jag kallar henne ”Madam Corona” med den utmanande huvudbonaden. Som ”riskperson” känner man sig då och då lite utanför och undrar om man verkligen inte kan hjälpa till med något. Äldre har alltid undrat hur det skall gå för de unga i samhället.