Mitt 2018 hade kunnat sluta väldigt tråkigt. På vägen till nyårsfirandet glömde jag min väska på tunnelbanan och blev av med både hemnycklar, plånbok och en väsentlig del av maten vi skulle äta till middag. All feststämning och energi rann av mig när jag insåg vad som hade hänt och jag kände mest för att lägga mig ner på perrongen och gråta.
Men mobilen fanns kvar och det dröjde bara en liten stund innan den ringde. Det var en tjej som jobbade i spärren i Kista som hade fått in väskan av någon som hittat den på tåget. Inte nog med att hon hade letat upp mitt telefonnummer, hon erbjöd sig dessutom att åka och lämna väskan i Rinkeby efter jobbet så att jag skulle kunna hämta den där på vägen hem. Tack R, av hela mitt hjärta, du vet vem du är!
Klockan var inte ens tolv när vi åkte hem efter ett alldeles lagom och perfekt firande. Tvååringen som för första gången förstått tjusningen med nyår sov i vagnen, vi skulle hinna hem innan värsta smällarkaoset på torget och min väska väntade på stationen. I Rinkeby var det kö för att köpa biljett. Flera ordningsvakter bevakade spärrlinjen och såg till att ingen försökte planka in. De verkade uttråkade och taggade på samma gång, men stämningen var god och ingen av dem som väntade såg ut att vilja ha bråk. Men till slut var det en som tröttnade på att vänta och plankade bakom sin kompis. Vakterna högg direkt och plötsligt var stationen full av poliser som tryckte upp de båda männen mot varsin vägg. En av dem försökte värja sig och det lät som att han grät.
Jag kom fram till luckan och fick min väska av spärrpersonalen med alla nycklar, kort och avokados kvar i. Vilken lycka! Det var dags att gå hem, men då kom en av vakterna fram och började bråka med min kille om hans mobil. “Filmar du? Vi har en situation här. Vi måste stänga ner stationen och ni ska ut härifrån!” Vi gick, men inte fort nog enligt vakten som hetsade och föste på så att vagnen höll på att köra in i ett annat litet barn som var på väg hem med sina föräldrar.
SL som sett till att ordningsvakterna bevakade spärren hävdar att de vill se mer “kollektivkurage” i kollektivtrafiken. Det definierar de som att man ska vara uppmärksam och omtänksam om sina medresenärer. Precis som de som såg till att min väska kom tillbaka och raka motsatsen till vakterna och poliserna på stationen. “Situationen” som låg till grund för det våldsamma ingripandet orsakades av att det är löjligt dyrt att åka kollektivt i Stockholm och att den ekonomiska segregationen ökar.
Det jag önskar mig av 2019 är mer förståelse och solidaritet, inte fler uniformer och batonger i orten.
Anna Nygård
