Det här är del 4 i sommarens följetong Mizeria. Boken, som är skriven av Melody Farshin, handlar om tvillingarna Aicha och Ali och deras liv i en förort i miljonprogrammen. Trots att de är födda på samma dag, i samma familj, ser tvillingarnas liv och förutsättningar så olika ut.
Ali
Hur snåla var inte vi som snodde tuggummi som kostade en krona. Och hur snål var inte kiosk-amo som var redo med sitt basebollträ varje gång vi kom för våra lågbudgetbax. Ett tuggummi värt en krona att dela på, planetens minst ambitiösa snattare. Jenka också, äckligaste smaken.
Det sjuka med Osman är att vi gick från att växa upp i samma hem till att tvingas umgås i smyg. Våra mammor var bästisar som tuggade stadigt som riktiga gossip girls. Aicha var alltid avundsjuk på min och Osmans vänskap, hon kände sig utanför och önskade att hon hade haft en tvillingsyster istället för mig. Osman är den enda i orten som känner till hemligheten att Aicha brukade sätta hårspännen i mitt hår och måla läppstift på mig när vi var små, bara för att få veta hur hennes tvillingsyster skulle sett ut. Varje gång hon sa att jag skulle vara ful som tjej så kontrade jag med att säga att det var för att jag liknade henne. Ingen förstår vår syskonirritation som Osman, för den är likadan mellan oss. Samtidigt som jag dör för min bror så vill jag knocka hans panna ibland för han är definitionen av en åsna. Han är en waste of brain. Så snabblärd och smart den killen, han vaskar sin intelligens på knas.
Osman var bara tio år när hans föräldrar skilde sig. Det var ett helvete för honom, fastän han var så liten. Han och hans mamma bodde hos oss i nästan ett år innan mamman gifte om sig med en man i Göteborg. Shuno verkar vara knäpp på riktigt, han har sett till så att Osman och hans mamma knappt har kontakt. Så fort hon blev gravid med hans barn så slutade hon komma till Stockholm, och med tiden så slutade Osman att åka till Göteborg.
Han blev en arbetsvillig trettonåring, fylld av irritation och besvikelse, en grabb som inte bangar på något
En gång träffade mammans man Osman utan att mamman visste om det. Han sa att Osman påminner för mycket om hennes förflutna, att det är bättre om han håller sig till den person vars ansikte han bär, sin egen pappa. Jag har inte hört Osman kalla henne för mamma sen den dagen. Hon tolkade det som att han distanserade sig, som en följd av skilsmässan. Han blev vuxen samma dag, som trettonåring, men ingen duktighetsvuxen som deklarerade och grejer.
Han blev en arbetsvillig trettonåring, fylld av irritation och besvikelse, en grabb som inte bangar på något. Han fick snabbt en becknarkarriär, gick från Spidermantröjor till Guccitofflor över en natt. Hans irritation var tydlig, och hans empati byttes till en iskall personlighet. Jag ser fortfarande spår av hans empati vid olika tillfällen, men det är som att han skiftar i personlighet. Han är den som springer efter alla mostrar i området för att hjälpa dom med tunga kassar ända fram till porten. Men i nästa stund så ser han jobb som jobb och säljer till folk som han vet inte borde konsumera mer.
Hans pappa jobbar dag och natt för att klara av att försörja Osman på egen hand. Han är vaktmästare på dagen och busschaufför om natten. Han är en vandrande zombie som konstant frågar efter te. Jag vet inte om han tror att det kan göra honom pigg, inte ens kokain hade väckt honom. Han är cok sliten amo.
Fastän Osman är mammas bästa väns son så förbjöd hon mig så småningom att umgås med honom. Hans pappa verkade tro att Guccitofflorna var svarta Ica Maxi-tofflor med ett streck på, men min mamma hade tydligen kollat upp Osmans uppgradering. Jag vände upp och ner på huset den dagen hon sa att vi inte fick ses mer. Hon påstod att han är en dålig influens och att han skulle dra ner mig i samma skit. Mamma är mer gata än man tror, att hon ens kan se sånt, men hennes förbud påverkade mig inte för fem öre. Ingen kan ta min bror ifrån mig, inte ens morsan. Även om det inte är uttalat så vet hon att vi har hållit kontakten.
När jag och Osman var små brukade vi alltid skjutsa varandra i kundvagnar. Den ena körde och den andra satt i. Det gav oss illusionen av körkort och den självförtroendeboosten var sjuk. Vi trodde vi var kungar med kundvagnen, försökte haffa guzzar genom att erbjuda skjuts.
Han hade lärt sig från film att man måste ta sig från platsen med ett fordon för att inte lämna spår
Vid nedförsbackar kunde båda hoppa i. Vi välte och körde rakt in i väggen så många gånger att det är otroligt att vi inte blev mer delli. Våra huvuden blev härdade snabbt av alla smällar. Om man kunde tävla i hjärnskakning hade vi vunnit guld.
Jag visste mycket väl när Osman planerade sitt första bax. Han hade lärt sig från film att man måste ta sig från platsen med ett fordon för att inte lämna spår. Vi var små, och han hade gjort det tydligt att han hade något viktigt att göra den eftermiddagen. Jag försökte hjälpa honom utan att vara för tydlig med att jag fattade vad han skulle göra. Jag sa att jag kunde skjutsa honom, med kundvagnen, för han behövde ju ett fordon.
Osman vägrade, och det kom fram senare att idioten hade valt sparkcykel som sitt fordon. Smidig ändå som lyckas på en sån hatotig sparkcykel.
Han håller fortfarande dom världarna helt separat. Jag ser aldrig spår av hans karriär när jag är med honom, mer än personlighetsförändringen som har kommit med den. Det finns vissa faktorer som Osman aldrig pratar om och jag har valt att respektera tystnaden. Hans mamma och hans inkomst, förbjudna ämnen.
Jag vet inte hur många gånger jag har försökt prata med honom om att lägga ner, men han skämtar bara bort det. Han pekar alltid på sig själv och säger: ”Kolla på min swag och sen på din, du måste bli mer stylish om du ska ha hållbara argument”.
Jävla Osman. Just nu är en sån stund då jag vill bryta din panna.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 5 publiceras imorgon.
