Vad skulle Agda tycka om dagens flyktingpolitik?
Jag hörde i radion en trettonårig tjej, född och uppvuxen i Sverige. Hon berättade att hon skulle utvisas till Uzbekistan tillsammans med sin familj. I beslutet står med hänvisning till barnkonventionen att hon för sitt eget bästa borde få stanna, men i nästa stycke får Sveriges intresse att hålla borta ”illegala personer” övertrumfa barnkonventionen.
Familjen får träffa en tjänsteman som ska förklara beslutet. Det kan han inte:
– Det är inte jag som har fattat beslutet.
Tjejen ringer upp den ansvariga handläggaren. Vi får höra hur han med hänvisning till sekretess vägrar svara:
– Du kanske är någon annan än den du säger dig vara.
Varje dag hör vi hur Uffe, Ebba och Nyamko tävlar om att lägga sig närmast Jimmie
Det kunde vi ta del av i ett reportage signerat Randi Mossige Norheim, en av Sveriges Radios vassaste reportrar som envist kartlägger de villkor Folkhemmets styvbarn och eftersatta lever under idag. Och varje dag hör och läser vi hur Uffe, Ebba och Nyamko tävlar om att lägga sig närmast Jimmie i attityden till invandrare och flyktingar. Sossarna anpassar sig mer eller mindre motvilligt efter bästa förmåga…
Då kommer jag att tänka på Agda Rössel. Vad skulle hon tycka om dagens flyktingpolitik? För två år sedan kom en biografi om henne ut, skriven av Elin Jäderström, en avlägsen släkting: Hennes excellens Agda Rössel, om världens första kvinnliga FN-ambassadör.
I april 1958 kallas Agda Rössel till UD. Hon känner sig kanske lite malplacerad i de charmanta salarna i Arvfurstens palats, banvaktardottern från Nattavaara. Och hon är definitivt inte beredd på frågan som utrikesminister Undén ställer:
– Jag ville fråga er om ni ville bli Sveriges ambassadör vid FN i New York?
Det blir tyst, en lång stund. Hon säger varken ja eller nej. De stirrar på varandra.
Efter en stund frågar Östen Undén om hon vill bo utanför stan eller på Manhattan.
Då får han ett svar. Hon säger att hon föredrar att ha nära till jobbet.
Agda Rössel blev, inte bara Sveriges, utan världens första kvinnliga FN-ambassadör
Så ska det ha gått till när Agda Rössel blev, inte bara Sveriges, utan världens första kvinnliga FN-ambassadör.
Född 1910 i en banvaktsstuga vid Kilvo station nära Nattavaara var lilla Agda Viola Jäderström den fjärde i en syskonskara på sex. Hon lär sig läsa redan innan hon börjar skolan. Hennes lärare uppmanar föräldrarna att kosta på henne att få studera och hon tar småningom realen, börjar en praktik och utbildning som var tänkt att göra henne till sjuksköterska. Men tuberkulosen, tidens förbannelse sätter käppar i hjulen. Tiden i sanatoriet använder hon till studier. Sedan tar hon sig till Stockholm, drar sig fram som damfrisörska och kommer som enda sökande utan studentexamen in på Socialinstitutet.
I jobbet som personalkonsulent på statliga restaurangbolaget SARA kommer hon sedan för första gången i kontakt med flyktingar, som jobbar i disken på restaurangerna. Arbete i Yrkeskvinnors Samarbetsförbund, Rädda Barnen, jobb i AMS och ideellt flyktingarbete ger henne också uppdrag i Sveriges delegation i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Och det är ungefär här hon befinner sig när Östen Undén ställer sin fråga. Utnämningen tas inte väl upp inom UD som domineras av borgerliga tjänstemän.
Inkompetent! Och en kvinna! En partipolitisk utnämning
”Inkompetent! Och en kvinna! En partipolitisk utnämning”, knorrar yrkesdiplomaterna. Fast Agda hade ingen partibok.
Så får vi följa excellensen Rössels arbete i FN, där hon gör bra ifrån sig i en dramatisk tid. Bland annat är hon en föregångare i arbetet mot dödsstraff och kvinnlig omskärelse. Karriären går vidare med ambassadörsposter i Belgrad, och i Prag med mikrofoner i väggarna efter den sovjetiska inmarschen som gjorde slut på Pragvåren och drömmen om en socialism med mänskligt ansikte, där hon balanserar mellan regimen och kontakter med oppositionella som Václav Havel.
Som ambassadör i Aten upplever hon juntans fall efter de hårda åren med diktatur.
Boken sista del handlar om tiden efter yrkeslivet. Den över åttioåriga Agda är en i gänget av arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer som Alva Myrdal, Inga Thorsson och Ulla Lindström.
Agda Rössel kallade sig nog aldrig feminist – begreppet kom senare
Agda Rössel kallade sig nog aldrig feminist – begreppet kom senare. Men hon röjde väg för senare generationers kvinnor. För henne var det självklart att kvinnor dög lika bra som män. I en kommentar till bokens författare, Elin Jäderström, säger Ingvar Carlsson att det var tur för Tage Erlander att Östen Undén satsade på en kvinna. Erlander brann inte just för jämställdhet. När Ulla Lindström, som i åtta år var ensamt kvinnligt statsråd, antydde att det kunde behövas fler kvinnor i regeringen, brukade han säga att det räcker så bra med dig Ulla.
Man läser gärna skildringar av det nära förgångna med en blick på nutiden. Ett ord från Agda Rössel biter sig fast. Hon var stolt över Sveriges flyktingarbete:
– Vi splittrar inga familjer!
Mats Leander
Elin Jäderström: Hennes excellens Agda Rössel – från banvaktsstugan till FN-skrapan Bokförlaget Atlantis, 2018
