De senaste veckorna har vi världen över bevittnat hur människor kommit samman och organiserat sig mot den polisbrutalitet och strukturella rasism som svarta personer utsätts för. I USA har Black Lives Matter-rörelsens budskap fått politisk genomslagskraft.
Till exempel så har New Yorks borgmästare meddelat att staden ska minska polisens budget till förmån för socialtjänst och ungdomsverksamhet, och i Minneapolis pågår samtal om att förändra polisverksamheten i grunden. Samtidigt i Sverige meddelar Morgan Johansson att regeringen ska tillsätta en utredning för att skärpa straffen och införa obligatorisk häktning för brott kopplade till ”gängkriminalitet”. Den tillsatte särskilda utredaren Anders Perkelev menar att antalet häktes-och anstaltsplatser måste utökas för att svara mot det ökade behovet (SVT 2020-06-11). Detta trots att forskning visar att hårdare straff är dyrt men verkningslöst (DN 2018-01-29).
Den populistiska politiken måste bekämpas
Denna populistiska politik som numera är norm måste bekämpas och ersättas med ett organiserat ifrågasättande och dechiffrering av retoriken om ”lag och ordning”. Vi invånare måste se, erkänna och bekämpa den rasistiska och repressiva verklighet som döljer sig bakom begreppet. Vi som kollektiv måste öppna ögonen för det faktum att skulden inte ligger på den enskilde som hamnat snett, inte låta oss delas genom politikernas administrering av rädsla som syftar till att ställa oss och våra gemensamma intressen mot varandra.
Det är hög tid att istället komma samman och peka finger mot politiker som misslyckats att skapa förutsättningar för välbefinnande, mot institutioner som inte längre tar hand om de som gett dem mandat. Mot utförsäljning av allmännyttan, ojämlikt skolväsende, socialtjänst som misstänkliggör, rasistiskt stereotypiserande sjukvård, avsevärda skillnader i medellivslängd, kraftigt växande klassklyftor, en arbetsmarknad som kantas av diskriminering, en ordningsmakt som brister i objektivitet, trakasserar och misslyckas utreda de markant ökande hatbrott som svarta och afrosvenskar utsätts för, för att nämna några exempel.
Strukturell rasism förekommer inom polis- och ordningsmakten
I svensk media har journalister och forskare relativiserat förekomsten av polisbrutalitet i Sverige med ”vi är inte som USA”, påståenden om att strukturell rasism inte förkommer inom den svenska polisen eftersom vi inte delar USA:s historia. Förvisso är det på så vis att Sverige har beklagansvärt lite forskning i ämnet, möjligen en konsekvens av den för Sverige typiska självgodheten, men av den forskning som finns framgår att strukturell rasism förekommer inom polis- och ordningsmakten (Lainpelto 2019, Mulinari 2017, SOU 2006:30). Vilket bekräftas ytterligare genom vittnesmål och videoklipp.
Argumentet att Sverige inte är som USA är endast ett relativiserande som vänder fokus från sakfrågan utan att bidra med något substantiellt. Man undrar om dessa personer förträngt att Sverige har en egen historia. En historia präglad av exempelvis rasbiologi, eugenik, kolonialism, delaktighet i slavhandel, röda J i judiska flyktingars pass, romregister, vapenförsäljning och polisbrutalitet. Dessa aspekter av den svenska historien måste bli del av kursmaterialet i skolan. Personligen fick jag knappt lära mig något av ovanstående i skolan, en erfarenhet jag tyvärr delar med många andra. Det är grundläggande att Sverige på allvar erkänner och lär ut denna del av sin historia, för utan den kunskapen är det svårare att fullt ut förstå och bekämpa de rasistiska strukturer som fortfarande genomsyrar vår samtid.
Lyssna på de som vittnar om diskriminering
För att åstadkomma förändring behöver vi tala om och vara öppna för obekväma sanningar om Sveriges historia och samtid, lyssna på de som vittnar om diskriminering samt göra det ohållbart för de som önskar att status quo ska bestå. Civilsamhället måste komma samman och kräva att resurser som investeras i repression och ökade anstaltsplatser istället används för långsiktiga politiska lösningar såsom lika tillgång till högkvalitativa och icke-diskriminerande välfärdsinstitutioner. Det är även nödvändigt att begära att den strukturella rasismen inom polisen utreds av en oberoende part, och följa upp huruvida eventuella åtgärdsplaner faktiskt har effekt.
Det är dags att putsa undan kattguldet i flaggan, blottlägga verkligheten bakom fasaden och kräva förändring; läs, lyssna, lär ut och bli en del av motståndet!
Thomasine Francke Rydén
Foto: Eleni Terzitane
