Sist jag åkte tunnelbana var den 13 mars. Sen har jag av omsorg om mitt unga liv undvikit kollektiv transport. Är man 76 bast får man hålla sig i skinnet.
Tur då att cykelfixar’n på Kastrupsgatan hann få ordning på hojen innan corona-fällan riktigt slog igen. Han lyckades till och med avhjälpa en skavank som flera andra cykelsmeder gått bet på. Tack vare hans proffsiga insats är ens aktionsradie nu betydligt större än om man vore hänvisad till att knalla och gå med sina trötta spirer. Sålunda kan man bryta sin isolering med aningen längre utflykter i Järvafältets sköna natur, ja ända till Sumpan för en och annan utomhuspicknick med sonen, som där har sin boning.
Men nu hade sonen tipsat om offerstenen i Kymlinge som han råkat hitta på en promenad. Och eftersom stenar är kul tog vi oss för, hustrun och jag, att grensla våra knarrar och leta reda på den samma där i skogen.
Det är en mäktig bumling, översållad med en väldig massa små gropar
Det är en mäktig bumling, översållad med en väldig massa små gropar, så kallade älvkvarnar. Under medeltiden trodde folk uppenbarligen att älvorna varit framme och malt sitt älvemjöl på stenen. Men i verkligheten var det folk på bronsåldern flera tusen år tidigare som gröpt ur stenen för att offra fett och annat i groparna för gott år och riklig skörd.
Vi hoppas att förfädren inte tog illa vid sig att herrskapet Leander dukade opp varsin balja java och några skorpor på stenen. Vi kanske borde ha blidkat dem med en skvätt fika i någon av groparna!
Men nu nöjde vi oss med att vördsamt studera stenen och en skylt som upplyser att den år 1899 bortförts och ställts upp på Skansen, inom parentes inte det enda fornminne som forslats iväg från Järvafältet av den institutionen. Men för bara några år sen vart den återbördad till Sumpan och Kymlingeskogen.
Sonen var liten då och vi samlade ihop pluringen i en påse
När vi trampar hemåt slår det mig att vi har en ”offersten” av annat slag på närmre håll, nämligen ett flyttblock som ligger alldeles vid Husbypasset intill den runsten som Visäte långt senare ristade åt Björn till minne av Björnes pral, som vi skrivit om förut. Det var där på det stora stenblocket som vi plötsligt någon gång i slutet av åttiotalet hittade småpengar. Silverslantar, mest tio- och tjugofemöringar någon krona och femtioöring. Sonen var liten då och vi samlade ihop pluringen i en påse. Jag tror vi småningom fick ihop så där femton sexton spänn. Det roade sonen och de som offrade stålarna måtte väl ha trott att det väsen som offret var ämnat åt, tacksamt tagit emot det.
Måhända en modern fruktbarhetsrit?
Det var ett mysterium. En granne visste berätta att han, en arla morronstund när rastade sin jycke, hade sett en kis och några tjinonor stolpa runt stenen baklänges! Måhända en modern fruktbarhetsrit? Vilka damerna var och vart de tog vägen är obekant. Men sedan, sa grannen, hade kisen flyttat till ett äldreboende och kapitalflödet till stenen upphörde.
Mats Leander
