Extra polisresurser till så kallat särskilt utsatta områden redovisas inte, polisen arbetar mot sina egna riktlinjer och själva klassificeringen av områden riskerar att skapa stigmatisering. Riksrevisionens granskning visar på en rad problem hos polisen.
I en ny rapport från Riksrevisionen framkommer brister i polisens arbete i så kallat särskilt utsatta områden. Thomasine Francke Rydén som är juriststudent och deltagare i Akademin för Rörelsejurister har läst rapporten.
– Jag har främst tittat på tre punkter. Resursfördelning, klassificering av utsatta områden och arbetssätt, alltså hur uppdragsbeskrivningen har kunnat utföras. Rapporten framhåller brister på samtliga av dessa punkter.
Polisen har som uttalat mål att det ska finnas minst en områdespolis per 5000 invånare i områden som klassificeras som särskilt utsatta. Av orterna i Järva är det Husby, Rinkeby och Tensta som bedömts vara särskilt utsatta områden. Huruvida det det uppsatta målet om antal poliser uppfylls i Järvaorterna är oklart.
Det är anmärkningsvärt att de inte kan redovisa detta
– Riksrevisionens granskning visar att det saknas uppgifter för att följa upp hur resurserna fördelas inom lokalpolisområdet till de särskilt utsatta områdena. Det verkar inte som att det finns tillräckligt med material för att utreda hur resursfördelningen har gått till. Därför har Riksrevisionen gjort en egen enkätundersökning och av den framgår att i en tredjedel av de utsatta områdena uppfylls inte målet om en polis per 5000 invånare.
– Det är väldigt problematiskt när man inte bryr sig om att följa upp och ta reda på hur resurser fördelas. Polisen har varit en sammanhållen myndighet i sex år och det är anmärkningsvärt att de inte kan redovisa detta. Tidigare var det mer uppdelat och kanske förståeligt om de inte hade övergripande koll, men nu borde de verkligen veta.
Den andra punkten som Thomasine Francke Rydén fokuserat på i Riksrevisionens rapport är hur klassificeringen av utsatta områden görs. Alltså vad som avgör vilka orter som pekas ut som särskilt utsatta och hur den processen går till.
– Bedömningen om vad som är ett utsatt område är väldigt subjektiv. Det innebär att vissa områden bedöms vara särskilt utsatta medan andra områden med samma typ av problem klassificeras annorlunda. Det som anses allvarligt i ett lokalpolisområde anses inte allvarligt i ett annat. Hur det avgörs beror enligt rapporten på ”områdets karaktär”. Men systemet i sig, hur man ska avgöra, är väldigt påverkbart beroende på vem som fyller i kriterierna.
Du menar att en enskild polis, med sin subjektiva uppfattning om ett område, kan påverka huruvida området klassificeras som särskilt utsatt eller inte?
–Ja, lite så bli det ju.
Det finns risker med att stämpla ett område som särskilt utsatt
– Riksrevisionen nämner i förbifarten att det finns risker med att stämpla ett område som särskilt utsatt, det kan innebära ett stigma, men det är ingenting som de går djupare in på i rapporten. Polisens nationella operativa avdelning har kommit med råd för hur man ska få till en mer enhetlig, mindre subjektiv bedömning. De rekommenderar att man tar in en bredare sammansatt grupp från andra aktörer som skola och socialtjänst. Men det är bara vissa polisdistrikt följer den rekommendationen, andra gör det inte.
Den tredje punkten handlar om polisens arbetsmetoder och hur väl de i praktiken stämmer överens med de riktlinjer som finns för polisarbete i särskilt utsatta områden. Ett exempel som nämns är Operation Rimfrost, en polisinsats i som pågick under sex månader och syftade till att minska den gängrelaterade brottsligheten.
– Riksrevisionen menar att den typen av insatser riskerar att skada förtroendet för polisen eftersom de bygger på kortsiktigt, repressivt arbete. Enligt polismyndighetens uppdragsbeskrivning till lokalpolisområdena ska de jobba brottsförebyggande och trygghetsskapande med att knyta kontakter och cementera förankringen i särskilt utsatta områden. Men det går inte att se om de följer uppdragsbeskrivningen och det verkar ha gått väldigt olika från område till område.
Vad har Riksrevisionens granskning för betydelse?
– En sådan här granskning ska uppmärksammas, för det kan leda till att det är fler som ställer krav på polisen och gör det svårare för dem att sopa problemen under mattan. Riksrevisionen bekräftar vad många har sagt under lång tid. Men samtidigt är de positiva till själva idén om att klassificera områden som utsatta och inte kritiska mot polisens arbetssätt i grunden.
Kameraövervakningen anses vara odelat positiv
Ett annat ämne som berörs i Riksrevisionens rapport är frågan om övervakning. Där anses kameraövervakningen vara odelat positiv eftersom den flyttar den synliga droghandeln från torgen. Problemen med att de som säljer nu står på gårdarna utanför hyreshus och förskolor berörs över huvud taget inte. Thomasine Francke Rydén säger att polisens arbete i vissa fall blir en charad för gallerierna.
– Det verkar som att ett politiskt signalvärde fått företräde framför de intressen som åtgärden utger sig för att tillvarata. Polisen menar att insatsen ska öka tryggheten i områdena, men det är inte möjligt att göra någon uppföljning eller utvärdering av instanserna eftersom nödvändig information saknas. Det sänder en signal om att hur arbetet går till och vilka konsekvenser det får för områdena är mindre viktigt än symboliken.
Anna Nygård
