Idag används diskursen kring det dödliga våldet i våra områden bland annat för att locka till sig fler väljare, eller i syfte att få fler klick på sin nyhetssajt. När vi får möjligheten att föra en dialog med våra politiker kommer majoriteten av partierna tala om lösningar i form av strängare straff och mer övervakning.
Strängare straff och ökad övervakning löser dock inte komplexa problem som marginalisering, social utestängdhet, stigmatisering, fattigdom, segregation och arbetslöshet. Strängare straff förebygger heller inte kriminaliteten eller något av de andra ovan nämnda sociala problemen, vilket flertalet studier och forskning i ämnet också bekräftar.
Det vi upplever idag har inte skett under en och samma dag utan är en konsekvens av en långvarig process
Det vi ser och upplever idag har inte skett under en och samma dag utan detta är en konsekvens av en långvarig process av exkludering och utestängning från majoritetssamhället. Dessutom har en ökad segregation på både skol-, arbets- och bostadsmarknaden resulterat till att det skapats parallella samhällen. Det parallella samhället utgör en risk för att barn och ungdomar socialiseras in i normer och värderingar som i sig uttrycker en normalitet kring kriminalitet och dödligt våld. Normaliseringsprocessen bidrar till att dessa normer och värderingar kring kriminalitet och dödligt våld upprätthålls och reproduceras, vilket också medför att den nästkommande generationen som växer upp i området riskerar att socialiseras in i de existerande kriminella strukturerna.
Men tyvärr har de dominerande samhällsklasserna idag inte definierat problemet som ett resultat av en social ojämlikhet utan snarare som ett resultat av ”egna” val och detta endast för att majoritetssamhället ska kunna göra problemet mer hanterbart. Genom att konstruera och tolka problemet ur ett individualistiskt perspektiv fördelar man också ansvar och skuld på individerna bosatta i områdena genom att hävda samband mellan problemen och begrepp som ras, normer, etnicitet, förmågor och kunskap. Segregation är ett sådant exempel som legitimeras med denna typ av argument, trots att rapporter visar på att den ökade segregationen mestadels beror på högre inkomstskillnader.
Känslor av maktlöshet, oro, frustation och sorg uppstår varje gång det plingar till på mobiltelefonen
Istället för att vara ärliga och erkänna detta som ett misslyckande på samhällsnivå, väljer dock majoritetssamhället istället att uppmana till det ”fria valet” och det ”egna ansvaret”. Säg mig då om denna uppmaning med gott samvete även riktar sig mot den 12-åriga pojke som börjat utveckla ett ”kriminellt beteende”?
Oron som Järvaborna konstant bär på är om det är ens son, bror, vän, klasskamrat eller en bekant, som nästa gång kommer behöva falla offer för det eskalerande dödliga våldet. Känslor av maktlöshet, oro, frustation och sorg uppstår varje gång det plingar till på mobiltelefonen. Jag ställer mig därmed frågan om politikernas förhållningssätt skulle vara detsamma om det som skedde här istället hade skett i Danderyd.
Hilin Al-Tamimi
