Jag är uppvuxen med hip hop-musiken. Jag älskar den av hela mitt hjärta. Jag vet också hur stigmatiserad den är. Hur den inte ges samma utrymme och samma erkännande som andra genrer. Därför är det svårt för mig att kritisera den. I synnerhet för att jag inte vill ge föda åt rassarna.

Men jag måste. Som kvinna och som en person som ställer sig starkt emot gatuvåldet. För min älskade hip hop är dessvärre starkt förenad med misogyni och glorifiering av droger och vapen.

Jag vet vad du tänker nu. Att jag låter som en medelåldrig surpuppa som tror att hip hopen är djävulen som påverkar barn till destruktiva beteenden. Den klassiska gamla jargongen som vi sett föras inte endast emot hip hop, men även emot andra genrer som rock som under 1960-talet bidrog till moralpanik bland oroliga föräldrar som såg sina ungdomar dansa till skandalösa The Beatles.

Det är inte mitt syfte. Jag kan inte svara på om ungdomar blir mer benägna att använda droger och dras till att leva ett glamouriserat kriminellt liv av att lyssna på hip hop. Jag gjorde trots allt inte det. Det jag befarar dock är att hip hop där man ur ett icke-kritiskt perspektiv rappar om droger och vapen samt beskriver kvinnor som horor, något som väldigt lätt kan uppfattas som glorifierande, kan bidra till normalisering.

Det vill säga normalisering av kvinnohat, av dödliga droger och av att kallblodigt skjuta människor till döds. Vi har redan börjat märka av apatin mot det dödliga våldet i Sveriges förorter. Vi höjer knappt på ögonbrynen längre när vi hör om en ny dödskjutning. Det är vardag numera. Normaliseringen har skett.

All hip hop präglas dock inte av dessa tre ämnen. Det finns minst lika mycket ”conscious” hip hop som det finns mainstream hip hop och trap. Jag lyssnar på samtliga. Men jag och så många andra hip hop-lyssnande kvinnor är så otroligt trötta på att sitta och njuta av en tung låt och plötsligt höra ”knulla orrar” eller ”hon har prislapp”. Tror ni hip hop är bara till för män? Har ni som skapar hip hop-musik någonsin tänkt på hur stor målgruppen kvinnor som lyssnar på er musik egentligen är? Tänk om vi en dag hade enats och bojkottat er musik, vi har trots allt sett att det kan hända som med #meetoo. Hade lika mycket para rullat in då? Hade streamsen toppat?

Och våldet? Ibland slår det mig hur fucked up det är att lyssna på bars som ”Mitt i trafik du blir av med ditt liv, bre vi skiter totalt om ditt barn finns i bilen”. Jag kan på något sätt acceptera lite skottljud och omnämnanden av droger, det finns en sorts estetisk distans. Men den här nivån, den är rent av osmaklig.

Helt ärligt vill jag inte vara the party pooper, men någonstans måste vi åtminstone erkänna att vissa låtar är otroligt problematiska. Jag skulle hävda att den här typen av hip hop som jag beskriver ovan är relativt ny i Sverige, åtminstone på mainstreamnivå. Och jag är ledsen att säga det, men dess popularitet har ökat i takt med ökningen av det dödliga våldet i Sverige. Kanske en slump, kanske inte. Men en stor synd att detta är en synbar företeelse när hip hop äntligen fått en större plats på Sveriges musikscen.

Jag vill inte förbjuda något. För jag lyssnar trots allt hycklande på dessa problematiska låtar. Jag vill öppna upp en diskussion. Det finns de som hävdar att hip hop är de röstlösas motsvarighet till journalistik . Ortens egna SVT. Marginaliserade röster som via en unik arena kan diskutera viktiga samhällsfrågor. Så till rappare där ute – kanske dags att ni tar över den diskussionen?

Eleni Terzitane

 

Lämna ett svar
You May Also Like

Om känslan att vara utanför och inte höra till

Hur blir våra liv efter detta? Nyhetsbyrån Järva ber oss alla att berätta om tankar och erfarenheter under dessa coronatider.

Varför går nättrollen fria?

2020 var det året hela världen skrek ikapp, ”black lives matter, black lives matter”. Även i Sverige skrek vi, digitalt och på gator lovades det att svarta liv räknas och vi köpte ropen. Vi bokstavligen köpte mellanmjölken trots att vi visste att kon bar på en fruktansvärd sjukdom. Strukturell rasism.

Allt vad jag vill

Jag vill att alla i världen har det bra, har hus som de ska bo i och har mat att äta. Jag vill att min familj ska leva utan oro och nå sina mål och drömmar.

En sorg för mycket

Mitt namn är Sakariya Hirsi. Jag är uppvuxen här i Järva och jag har sett utvecklingen de senaste åren. Det gör ont i mitt hjärta för jag vet hur det tar på oss, på många sätt. Det har tagit mer på mig på sistone.