År 2020 kan nog bäst beskrivas med den latinska frasen annus horribilis – ett hemskt år. Ett år som har skakat om och blottat bristerna i vårt samhälle.
När covid-pandemin drog igång blev Järva hårt drabbat. Allt mediafokus var på de som turistat i fjällen eller alperna men mindre fokus på de som kört folk fram och tillbaka från flygplatserna. Under en dag såg jag fem ambulanser föra bort grannar. Några av dem kom aldrig tillbaka. Rådet att skydda äldre är svårt, för att inte säga omöjligt, att följa för de som bor tre generationer i en alldeles för trång lägenhet. Trångboddheten i miljonprogrammen skördar bokstavligen liv. Många personer som bor här kan inte vara hemma från jobbet – de jobbar i samhällsbärande yrken exempelvis inom förskolan, kollektivtrafiken, sjukvården, industriarbetare med mera. Klassamhällets brutalitet blir obarmhärtigt tydligt.
När pandemin bröt ut startade vi en hjälporganisation – JärvaHjälpen – för dem som behövde hjälp med handling eller hämta mediciner på apoteket. Vi märkte då snabbt hur många personer det finns som arbetat ett helt yrkesliv och nu på ålderns höst befinner sig i ensamhet. Äldre vars barn bor i andra delar av landet, eller i andra delar av världen. Yngre med riskfaktorer som brukade klara sig helt själva och där pandemin blottade ensamlivets konsekvenser, att inte ha ett socialt sammanhang att luta sig mot.
Vi måste finnas för varandra och inte bara när det är kris
Ensamheten är ett av våra stora samhällsproblem. Vi måste finnas för varandra och inte bara när det är kris.
Min viktigaste jultradition är att vara med och ordna ett gemensamt och öppet julfirande med människor som inte kan eller vill fira jul med sina familjer. Först i Borås tillsammans med SSU, och nu har Folket Husby, Järvaskolan och jag som Unga Örnar varit med och startat ett på Järva. Ett alternativt firande för de som vill fira julen tillsammans med andra. Folk var där av vitt skilda anledningar och flera av dem jag träffat där blev mina vänner. En del av dem, tärda av ett hårt liv, har nu gått bort och jag brukar varje jul tända ett ljus för att minnas dem. I år är alla gemensamma julfiranden inställda och för många kommer familjefirandet att se mycket annorlunda ut. Ensamheten drabbar många, och i år kommer den vara svår att lindra.
Inom ett dygn hade mina lungor säckat ihop och jag blev till slut inlagd på sjukhuset
I somras blev även jag smittad av covid-19, och blev svårt sjuk. Smittan slår väldigt olika, en vän till mig målade om sitt hus samtidigt som hon var sjuk. Jag fick först de vanliga symptomen: hög feber, svår hosta och tappade smak och lukt. När jag trodde att jag höll på att bli frisk igen försämrades min andning kraftigt. Jag åkte till akuten för att få hjälp, men i den hårda prioriteringen av patienter som läkarna var tvingade att göra såg jag för stark ut och fick åka hem igen. Inom ett dygn hade mina lungor säckat ihop och jag blev till slut inlagd på sjukhuset. Jag håller fortfarande på att repa mig men klarar av att jobba.
Sverige kan bättre
I ett samhälle där vi tar hand om varandra måste vi ha en sjukvård och sjukförsäkring värd namnet när människor är i nöd. Tyvärr behövdes det en pandemi för att tydligt sätta dessa frågor på dagordningen. Sverige kan bättre. Vi kan bygga ett starkare och varmare samhälle som håller ihop. Vi räddar företag under pandemin och vi måste också värna människor.
Det här året har fått mig att tänka på Galaterbrevet 6:2, i bibeln, som påminner oss om att bära varandras bördor. Pandemin har blottat revor i samhällsväven. Vi kan laga dem, tillsammans.
God Jul. Tomten är röd.
Anders Österberg (S), riksdagsledamot från Järva
