Hon är en av landets mest erfarna journalister. I 36 år arbetade hon på Dagens Nyheter och i fyra år var hon tidningens korrespondent i Jerusalem. Idag är hon frilans och sitter i styrelsen för Reportrar utan gränser.
– Det är ett oerhört farligt yrke att vara journalist.
Lotta Schüllerqvist besökte kursen i lokaljournalistik, som Nyhetsbyrån Järva driver på Kista folkhögskola.
Allt började när Lotta Schüllerqvist var 17 år och fick sommarjobb på Piteå-tidningen. Hon hade uppmanats att söka dit, eftersom hon var så ”duktig i svenska”.
– Den sommaren gav mig blodad tand.
Månaden som sommarvikarie i Piteå gav henne tillräckligt med erfarenhet för att få fortsätta i branschen.
– Ni förstår, det här var länge sedan, det är mycket annorlunda idag.
Samtidigt som hon studerade vid universitetet i Uppsala arbetade hon sedan som Dagens Nyheters helgreporter i Uppsala. När hon var färdig med sin fil kand sökte hon sig till DN:s huvudredaktion i Stockholm. Där arbetade hon först som redigerare.
– Jag lärde mig att redigera och att arbeta med andras texter. Då lär du dig mycket om ditt eget skrivande. Du ska inte skriva allt du får veta, allt är inte viktigt. Du måste lära dig att sortera.
Jag blev inte journalist för att vara chef
I nästan fyra decennier arbetade hon på Dagens Nyheter. Hon har varit så gott som allt en kan vara på tidningen: inrikesreporter, socialreporter, kriminalreporter.
– Jag jobbade fackligt också, det var intressant på ett annat sätt. Det utbröt en vild strejk och jag stod mitt emellan kolleger och ledning.
Efter tiden som fackordförande blev hon chef.
– Men det är otroligt slitigt att vara chef på mellannivå. Hur mycket jag än gjorde hade jag aldrig gjort tillräckligt.
Några år satt hon i redaktionsledningen. Under sammanlagt åtta år var hon chef på olika positioner.
– Men sedan var jag färdig med det. Jag blev inte journalist för att vara chef.
Lotta Schüllerqvist har alltid varit intresserad av Palestina och Mellanöstern. När DN:s utsände i Jerusalem flyttade och en ny korrespondent skulle tillsättas, funderade hon på att söka.
– Jag hade tänkt på det en gång tidigare, på 1980-talet, men då var mina barn små så jag avstod.
Men den här gången, i början av 2000-talet, var hennes barn vuxna och utflugna.
– På fredagen utlystes tjänsten. Det var mitt under andra intifadan, så mina vänner avrådde mig från att söka. Men på måndagen gick jag till utrikeschefen.
Jag strävade efter att komplicera bilden
Hon fick jobbet och flyttade till Jerusalem. En stad där ”det inte går att ta ett steg utan att det var ett politiskt ställningstagande”.
– Jag strävade efter att komplicera bilden. Jag försökte vara på båda sidorna och berätta det som inte stämde överens med den gängse uppfattningen.
Helt enkelt var det inte, det hände att hon blev kallad både antisemit och fascist.
– Men det var antagligen en västanvind mot hur hatretoriken är idag.
Lotta Schüllerqvist talar inte arabiska eller hebreiska, men engelska fungerar ganska bra. Däremot hade hon, precis som alla utrikeskorrespondenter, en ”fixare”.
– Det är en oerhört viktig person när man jobbar utomlands. Min fixare i Gaza var en helt fantastisk person. Han var bara 18 år, yngre än mina egna barn, men jag hade fullständigt förtroende för honom. Det är han som verkligen vet vad som gäller.
Otroligt mycket är slumpens verk
Hon berättar om människor hon mött. Om ”blomsterkungen” i Gaza, som inte kunde sälja sina blommor på grund av de stängda gränserna, utan istället matade grannens kor med sina nejlikor. Och om kibbutzen där människor fortfarande lever som när staten Israel grundades och inte använder pengar.
– Otroligt mycket är slumpens verk. Många av det mest intressanta reportagen kom till av en tillfällighet.
Konflikten mellan Israel och Palestina har pågått i decennier. Under sina år där levde Lotta mitt i den; hon har sett hus som bombats till grus och människor som lemlästats och dödats.
Var du rädd?
– Ja, såklart. Allt annat vore dumt. Men när något hemskt händer träder du in i din yrkesroll. jag har en uppgift här, jag ska berätta om det här.
Går det att låta bli att ta parti i en sådan konflikt?
– Jag försöker hålla mig till rättvisan. Ockupationen är olaglig och bör avslutas. Det händer otroligt upprörande saker hela tiden, till exempel hur de israeliska soldaterna behandlar barn. Men jag kan inte hålla på att rapportera om hur upprörd jag är. Jag skriver fakta.
I fyra år arbetade Lotta Schüllerqvist som DN:s korrespondent i Mellanöstern. När hon kom hem igen 2006 slutade hon i förtid.
– Jag kunde inte återvända till redaktionen. Det fanns inget intressant att göra efter tjänsten som korrespondent.
Vi mäter pressfriheten i 180 länder varje år
Hon frilansar numera och arbetar i styrelsen för Reportrar utan gränser.
– Reportrar utan gränser startade i Frankrike för 35 år sedan och i Sverige för 25 år sedan. Vi mäter pressfriheten i 180 länder varje år och det är något av det viktigaste vi gör. Det är ett oerhört farligt yrke att vara journalist. Många dödas, ofta av makten och därför är det ingen som ställs till svars.
Lotta Schüllerqvist leder dessutom ett projekt för journalister i exil, Kollega till kollega.
– Det är ett yttrandefrihetsprojekt och handlar om hur man ska undgå att förlora sin röst. Vi hjälper till att bygga nätverk och förmedlar kontakter med journalister.
Till Gaza har hon återvänt regelbundet
Till Gaza har hon återvänt regelbundet sedan 2006, ofta flera gånger per år. Boken Marnas hemlighet. Berättelser från Gaza (Atlas) gavs ut 2010.
– Trots alla reportage jag skrev i DN, så fanns det inte plats för allt jag upplevt. Därför blev det en bok. Marna är namnet på hotellet där jag bodde, ett hotell som klarat sig under alla år av attacker.
Kerstin Gustafsson Figueroa
