Det är stor skillnad på att arbeta FÖR något istället för att arbeta MOT något. I det ena fallet finns en positiv vision som fler vill vara en del av och bidra till, medan det i det andra fallet formuleras ett gemensamt ”problem” som alla vänder sig emot, utan att egentligen ha någon lösning.
I media rapporteras varje dag om svaga skolresultat och allt fler skjutningar. Många av problemen kopplas ihop med socioekonomiskt utsatta områden där integrationen i det svenska samhället misslyckats. Alla ropar efter strategier och handfasta tag. Själv anser jag att i de redan formulerade visionerna för Stockholm stad finns en del av svaren på hur problemen kan lösas för att få en mer jämlik och tryggare stad för alla.
Där står inte ett ord om fler ordningsvakter som lösningen på de flesta problem.
Frågan är om visioner bara är tomma ord på affischer och powerpoint-presentationer? För där står inte ett ord om fler ordningsvakter och utökad kamerabevakning som nu anses vara lösningen på de flesta problem.
Vem tar ansvar för att visioner används i det daglig och komplexa arbetet med samtidens stora utmaningar?
Det är med sorg jag tar del av olika rapporter från Tensta och Järva och om hur stolta ”landmärken” tenderar att försvinna eller läggas ner. Dessutom verkar det ske utan något som helst försvar från lokala politiker och lokal förvaltning och utan en konstruktiv dialog med det lokala civilsamhället. Med samma indignation tycker jag mig se akuta lösningar för olika problem utan någon som helst samordning och långsiktighet.
Är det någon som minns parollen ”En stad i världsklass – The Capital of Scandinavia”?
I början på 2000-talet arbetade Stockholms stad fram sin första vision. Är det någon som minns parollen ”En stad i världsklass – The Capital of Scandinavia”? En formulering som möttes med skepsis av många medarbetare och medborgare och irritation i grannländerna. ”Vision 2030” klubbades igenom i kommunfullmäktige och skulle bli en samlande inriktning för stadens långsiktiga arbete.
Dåvarande stadsdirektör Irene Svenonius gick själv i täten för arbetet och manade på arbetet bland stadens medarbetare genom videoklipp och uppdrag som skulle bearbetas i stadens alla personalgrupper. ”Jag hoppas att alla aktörer i regionen – offentliga och privata – vill vara med och göra visionen om ett Stockholm i världsklass till verklighet”, sade hon då.
Varje stadsdel uppmanades att ta fram ”lokala utvecklingsprogram”
2017 uppdaterades visionen av en ny majoritet i stadshuset och går nu under namnet ”Vision 2040 – Ett Stockholm för alla”. Visionen skulle bli ett startskott för att tydligare inkludera stadsdelarna i ett mer lokalt långsiktigt utvecklingsarbete. Varje stadsdel uppmanades att ta fram ”lokala utvecklingsprogram” för att tydliggöra och prioritera viktiga behov för samarbetet med centrala förvaltningar och bolag. Utvecklingsprogrammen blev en helt ny arbetsgång och gav stadsdelarna utökat förtroende och mandat. Ovant och revolutionerande! Min erfarenhet är att många chefer inte var förberedda på det förändrade arbetssättet, vare sig lokalt eller centralt. Spånga-Tensta gjorde ett gediget kartläggningsarbete som aldrig fick chansen att drivas igenom och visa på resultat.
Så hur svårt ska det vara att gå från ord till handling?
Precis som i alla framgångsrika företag och organisationer visar stadens vision att det på papperet finns ambition och vilja att leda den offentliga verksamheten och alla dess medborgare mot en bättre stad att bo, verka i och besöka. Så hur svårt ska det vara att gå från ord till handling?
Visioner har underrubriker som ska ge vägledning och motivera stadens alla medarbetare i det dagliga arbetet och ska skapa en plattform för samarbete med andra aktörer både lokalt, regionalt och internationellt. Särskilda stycken lyfter fram vikten av ”medborgarnas Stockholm” och ”ett demokratiskt hållbart Stockholm”. Men hur tolkas och används den vackra texten i praktiken?
”Ingenstans är demokratin mer vital än i Stockholm. Stockholmarna är delaktiga i stadens utveckling och känner samhörighet med sin stad. Deras engagemang tas tillvara och ger riktning åt framtiden. Föreningslivet och civilsamhället har en central roll för den levande demokratin genom att kanalisera medborgarnas samhällsengagemang och vara en röst för olika idéer och uppfattningar som rör samhällsbyggandet”.
Hur intresserade är politiker och offentlig förvaltning av att möta sina medborgare?
Ett riktat samhällsengagemang och känslan av stark samhörighet med sitt lokalsamhälle och sin stad, är det som bygger ett finmaskigt nätverk mellan medborgare och skapar ett tryggare bostadsområde. Nu spirar medborgarrörelsen i Folkets Husby och i Rinkeby Folkets Hus. Tensta Träff står tyvärr på ”paus” med anledning av renoveringsplaner. Återkommande går det att läsa om lokala initiativ som på sikt kan förändra livet för boende på Järva och omvärldens syn på området. Hur intresserade är politiker och offentlig förvaltning av att möta sina medborgare på det sätt som visionen beskriver. Allt är ju serverat!
Min övertygelse och erfarenhet är att den demokratiska processen behöver praktiseras mer pedagogiskt i vissa stadsdelsområden. Staden behöver ge stöd åt och delta i goda exempel på hur demokrati kan fungera. Det skulle kunna ske i lokala processer kring till exempel placeringen av ett nytt förvaltningshus i Tensta, Tensta gymnasium/Campus Tensta, och Järva Discgolf Park. Alla de här frågorna hänger ihop med hur visionen om Tensta formuleras.
Varför finns ingen tydlig lokal vision för Tensta och Järva som helhet?
Jag undrar – varför finns ingen tydlig lokal vision för Tensta och Järva som helhet? Hur inkluderas medborgarnas samhällsengagemang och idéer i samhällsbygget?
Hur anpassas den offentliga verksamhetens kärnuppdrag till de lokala behoven?
En visions formuleringar ska bidra till att utveckla skolorna, kulturen, idrotten och boende- och centrummiljön till förmån för långsiktig trygghet. Istället verkar akuta, centrala och repressiva insatser som ordningsvakter, kameror och avtal med oseriösa aktörer som fastighetsbolaget Hembla prioriteras. Åtgärder som bara minskar förtroendet och tilliten hos civilbefolkningen i området och ökar klyftan och känslan av ett ”vi som lever och bor på Järva” och ”dom som beslutar i innerstadens stadshus”.
Nu inför 2020 är en ny vision för staden under utarbetande. Låt oss hoppas att ord går till handling i samverkan med civilsamhällets aktörer denna gång.
Evis Leander
