Anders Österberg (s) menar att Egypten agerar som att de har större rätt till Nilen än något annat land och att USA:s medlingsförsök är orättvist.
I dagarna firade miljoner etiopier årsdagen av slaget vid Adwa då den etiopiska armén besegrade den italienska invasionsarmén och därmed stoppade en kolonisering av landet. Men som en etiopier berättade – varje generation måste vinna sitt Adwa.
Etiopien började 2012 förverkliga planerna på att bygga en stor damm i Blå Nilen. Dammen ska möjliggöra ett vattenkraftverk med en effekt på över 6 000 megawatt – ungefär sex gånger så mycket som Sveriges största vattenkraftverk.
Det ska bädda för att Etiopien kan bli Afrikas största energiexportör och är avgörande för landets framtid. Dammbygget har råkat ut för främst två problem – tekniska och politiska. Egypten oroas av vad bygget ska innebära för deras vattentillgång medan Sudans vattenminister meddelat att dammen inte kommer att påverka dem.
I Egypten råder redan livsmedelsbrist och landet hävdar också att de har vattenbrist. Självklart har också Egypten rätt till vatten, och alla som har läst om historia vet hur viktig Nilen är för landet.
Men Egyptens regering har också en märklig inställning som kan tolkas som att de hävdar att de har mer rätt till Nilen än andra länder. Konflikter om naturtillgångar spås bli de stora under 2000-talet och världen har idag inte alltid tillräcklig kapacitet att lösa dem. Men vattenfrågor går att lösa ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Nilen blir särskilt intressant eftersom flera tättbefolkade länder måste samarbeta kring den.
Egyptens al-Sisi bad att USA:s president Trump skulle medla. Nu för några dagar sedan kom resultatet av det så kallade medlingsförsöket. USA förbjuder i praktiken Etiopien att ens fylla och testa dammen innan de har ett avtal med Egypten. Det ligger något neokolonialt över den hårda tonen som USA har valt att använda mot Etiopien. Både Egypten och USA borde visa större ödmjukhet inför Etiopiens rätt att utveckla sina naturtillgångar. Dessutom kan detta bli bättre för både Sudan och Egypten på sikt när det blir mer kontrollerat flöde av floden.
Därför är det illa att USA uttrycker sig så resolut i medlingsförslaget om påfyllandet av vatten i dammen. Det gynnar inte misstänksamheten på båda sidor av konflikten och det respekterar inte Etiopiens självbestämmande.
Det avtal som hänvisas till i medlingsförsöket är från Italien och Storbritannien år 1929, ett avtal som Etiopien inte fick vara med i.
Så trots att dammen skulle vara det mest gynnsamma och solidariska sättet att hushålla med vattenresurserna är den ett så känsligt kapitel att Egypten till och med har hotat Etiopien med militär intervention om de börjar fylla dammen.
En demokratisk politiker i USA har uttryckt sig såhär angående medlingsförslaget: ”Om Etiopien är pressat att underteckna avtalet, skulle det vara ett neokolonialt avtal både i ande och substans som skulle ge Egypten hegemonisk makt över Etiopiens naturliga vattenresurser. Historien och internationell rätt kommer för evigt att fördöma den amerikanska regeringen och Världsbanken för deras roll i som återupplivare av Storbritanniens kolonialfördrag från 1929 med en tunn fernissa så att det skulle se ut som ett fördrag från 2000-talet.”
I dag sker de stora slagen inte nödvändigtvis med vapen i hand som vid slaget vid Adwa 1896 utan det sker vid förhandlingsbordet och vem vet – det kan bli en win-win situation.
Men det medlingsförslag som har kommit från USA är orättvist och därför måste Sverige och EU lyfta upp orättvisorna i det. Där är vår roll i världen, att se det orimliga och agera när orimligheter sker.
Anders Österberg
Foto : Jacey Fortin
Den här artikeln publicerades ursprungligen på blankspot.se. Det är fritt att återpublicera och översätta Blankspots reportage så länge som man anger Blankspot och artikelförfattaren som källa samt länkar till originalartikeln.
