Det här är del 17 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Abdi har sökt asyl i Sverige men på Migrationsverket är det ingen som vill lyssna på hans historia. Abdis fingeravtryck finns nämligen på Malta.
Det är en onsdag. Jag kommer alltid att minnas att det är en onsdag. Jag och min gode man sitter mittemot en svensk man som är handläggare på Migrationsverket. Ett stort skrivbord mellan honom och oss. Det finns en tolk med på högtalartelefon som ska hjälpa till om jag inte förstår engelskan.
”Välkommen Abdi!”
”Tack.”
”Hur mår du i dag?”
”Bra, tack.”
Handläggaren har många papper framför sig, jag är så nervös att jag inte vet vad jag ska göra. Vad står det i alla de där pappren?
”Vad tror du om beslutet då?”
”Jag tror att det blir bra, positivt”, säger jag. Vad annars ska jag säga?
”Jaha, tror du det”, säger han och tittar rakt på mig. Sedan lägger han fram en bild framför mig. Det känns som att allt rasar då.
”Känner du igen det här?”
Det är allting. Bild på mig från Malta, mitt nummer WW10, kopia på mitt pass. De vet allt. Han fortsätter prata. ”Det finns en regel som heter Dublinförordningen…” Bla bla bla. Han pratar och pratar. I en halvtimme. Telefontolken översätter till somaliska, han blir som ett eko, jag hör allt två gånger. Jag kommer inte att få stanna men handläggaren bara fortsätter prata. Jag hör bara vissa meningar nu. ”Du har ljugit för oss” och ”negativt beslut”.
Varför förstår ingen att det handlar om våra liv?
”Kommer du att samarbeta med oss?” frågar han när han till slut börjar bli färdig.
Jag har hört att om man säger nej så låser de in en direkt och skickar iväg en, så jag säger ja.
”Jag ska samarbeta.”
”Bra”, säger han.
Sedan försöker jag. Tänker att han kanske kan förstå. Jag berättar om Malta som jag inte har berättat för någon annan, berättar hur svårt det är. Rasismen, hoten, fängelset.
Han tittar ointresserat på mig.
”Vi har fått all information vi behöver från Malta, det finns inga problem där. Vi kan inte se någon hotbild. Har du något problem får du ta upp det med polisen på Malta. Det viktigaste är att vi följer reglerna”, säger han.
”Vilka regler?”
”Dublinförordningen”, säger han igen och börjar förklara en gång till och jag vill inte höra mer.
Sedan är det klart, vi ska gå.
”Ha en bra dag”, säger han.
Jag vänder mig om, tittar på honom. Jag förstår inte varför han säger så. Vet han inte vad hans beslut innebär? Förstår han inte det? Jag tänker på fängelsevakten på Malta. Varför förstår ingen att det handlar om våra liv? Jag tittar handläggaren i ögonen.
”Nej. Det är inte en bra dag. Det är en dålig dag. Den värsta.” Han ser irriterad ut. Och trött.
”Jag kan inte göra något för dig. Jag jobbar bara här, det är inte jag som bestämt att det ser ut så här”, säger han.
Min gode man säger: ”Snälla, ni borde ta hänsyn till att han är så ung!”
”Han är inte ung”, säger mannen och viftar med pappret från Malta. ”Han är född 1986. Han är en vuxen man.”
Jag försöker förklara men han lyssnar inte. De litar inte på en, jag förstår det nu. Det spelar ingen roll vad jag säger.
Nu kommer jag att bli ensam igen. Om man får ett negativt beslut får man inte ha kvar sin gode man. Jag frågar om han inte kan hjälpa mig på något sätt, om jag får ringa till honom. Nej, säger han, han kommer att få nya ungdomar att vara god man åt. Han får inte längre betalt för att hjälpa mig. Det är så det funkar.
Vi slutar spela fotboll. Vad är poängen med fotboll nu?
Jag åker tillbaka till boendet. Jag vet inte vad jag ska säga till de andra ungdomarna, det är svårt att säga rent ut hur det är. Jag vill inte höra det själv. Det är svårt att vara med dem som redan fått uppehållstillstånd. De som har allt som jag önskar mig. Vi är fyra som nyligen har fått avslag och måste åka. Två ska till Italien och en till Ungern. Vi pratar lite med varandra, tyst och nedstämt. Vi slutar spela fotboll. Vad är poängen med fotboll nu?
Det var så nära. Det kändes så. Nu sitter jag bara och väntar på polisen. Det kan ta två månader innan de utvisar mig, eller kortare. Som längst två månader. Jag får träffa psykologen igen, nu vågar jag berätta allt.
”Jag är så ledsen”, säger hon och jag ser att hon menar det. Hon skriver brev till Migrationsverket om hur dåligt jag mår och om min situation på Malta men de svarar bara att om jag har problem får jag vända mig till myndigheterna på Malta, Malta är mitt land.
Jag vet att Malta inte är mitt land.
Det hänger en almanacka på väggen i uppehållsrummet. ”2009”, läser jag. Det känns som att åren bara försvinner, ett efter ett. Nu är det alltså 2009 och problemen fortsätter. Jag kan inte se någon väg ut ur detta.
Men så får jag plötsligt en dag tag på numret till han i Örebro. En annan släkting skickar ett mail. Jag ringer och berättar att jag ska bli utvisad. Han säger att han kan komma och hämta mig. Innan vi åker måste jag lämna hans adress till personalen på boendet, så polisen ska hitta mig. Annars får de inte släppa iväg mig.
Vi kommer fram till hans lägenhet i Örebro. Jag känner honom inte, men vi är typ släkt, avlägset, mest att vi hör till samma klan. Han har bott i Sverige i tjugo år. Han är snäll men han förstår inte alls min situation.
”Varför åker du inte bara till Malta? Det går väl lika bra som här. Malta är också Europa.”
Jag försöker förklara men han fattar ändå inte. Det var så länge sedan han var på flykt och han behövde inte sitta i fängelse på vägen.
Jag blir så trött på att folk inte förstår
Han undrar hur jag tänkte när jag tog den farliga vägen genom Sahara och över Medelhavet. Jag blir så trött på att folk inte förstår. Själv flög han till Sverige från Etiopien precis när kriget började, han var då i ungefär samma ålder som jag är nu. Men han slapp både kriget och resan. Han kom som anhöriginvandrare eftersom hans storasyster bodde i Sverige. Reglerna var inte lika hårda då, nu kan man inte komma genom anhöriginvandring för att man är syskon.
Vi sitter i hans lägenhet. Han bor där ensam och den ligger i ett högt hus i ett område där det bor mycket invandrare, Vivalla heter det. Från hans öppna fönster ser jag barn i en lekpark. Ungdomar i grupper. Folk som promenerar, går till och från affären. En del pratar somaliska. Det är ganska fint här, tycker jag, mycket träd och bra platser för barn att leka. Jag skulle kunna bo här på riktigt om jag fick. Jag skulle kunna bo här med min familj. Jag drömmer mig bort.
Men min släkting tar mig tillbaka till verkligheten.
”Abdi, jag kan inte göra så mycket för dig. Jag kan inte ändra på reglerna. Du får bo här, såklart. Men polisen kan komma när som helst och jag kommer inte att kunna stoppa dem. Jag kan inte ta bort dublin, jag kan inte ge dig uppehållstillstånd. Även om jag verkligen skulle vilja.”
”Jag vet det”, säger jag.
Jag bor hos honom i ungefär två månader. Dagarna känns meningslösa. Varje morgon går jag ut och promenerar. Skolorna verkar ha börjat igen för det är få ungdomar ute på gatorna på dagen. Men sommaren håller sig kvar, det är varmt, en behaglig värme. Promenera är det enda som finns att göra. Jag behöver göra något för att inte bli galen, att sitta i lägenheten gör mig galen. Jag bara går och går. Benen rör sig nästan av sig själva, jag blir en robot. Går och går och går. Jag vill inte gå vilse, så jag går mest runt i Vivalla och områdena som ligger intill. Det är lugnt och stilla. Jag försöker tänka på bra saker, jag tror att det är bra att göra så. Om hjärnan bara tänker sorgliga tankar så orkar den inte med. Jag viskar till mig själv att inget av det här är mitt fel. Jag är bara en av många ungdomar som har drabbats av det här. Det är krig i mitt hemland och jag var tvungen att lämna det. Snart kommer det att bli fred och jag kan åka tillbaka. Vara med min familj. Snart kommer jag att få uppehållstillstånd. Inget av det som händer är mitt fel. Det är så lätt att känna att det är det. Att jag har gjort fel. Men jag blir för ledsen om jag tänker så. Bra tankar, bara bra tankar.
Jag går ut klockan åtta på morgonen och promenerar till klockan två. Jag lär mig Vivalla, jag kan alla gator och småvägar. Det är ganska folktomt. Bara några pensionärer sitter på bänkarna. Efter ett tag börjar de känna igen mig, de vinkar till mig när jag går förbi.
”Jag går här varje dag för att glömma”
En somalisk äldre man har sett mig flera gånger nu. En dag ropar han ”Kom!” och vinkar åt mig. Jag går fram till honom. Han ser sträng ut.
”Jag ser dig gå här hela tiden”, säger han. ”Du går bara fram och tillbaka. När jag var ung så jobbade jag. Jag har jobbat hela mitt liv. Nu är jag gammal, men du är ung. Du borde vara i skolan, varför är du inte i skolan? Vet du inte hur viktigt det är med utbildning?”
Han fortsätter utan att vänta på svar.
”Du vet inte hur det fungerar här. Om du gör något fel får du en prick i registret. Och då är det kört, då får du ingen lägenhet, kanske inget jobb. Du kommer bli hemlös och kanske alkoholist! Börja sälja droger. Jag vet hur det blir för ungdomar som du. Polisen tar dig. Jag har sett det hända andra. Det är så svårt att komma tillbaka. Du måste tänka på vad du gör med ditt liv.”
Han håller på i nästan en halvtimme, berättar om ungdomar han känner som det gått illa för. Jag lyssnar bara, nickar ibland. När han är klar säger jag lugnt:
”Du pratar som om du var min pappa. Men du vet ingenting om mig. Det hade varit bra om du hade frågat mig varför jag går här innan du började prata. Nu har du slösat bort din energi. Du tror att du vet allt om mig, du tror att jag är en tonåring som inte vill gå i skolan, som skolkar. Jag heter Abdi och jag ska utvisas och varje dag är jag rädd för att polisen ska komma. Jag får inte gå i skolan. Jag skulle önska att jag hade det du pratar om, skola, jobb och möjligheter, men det har jag inte. Jag är inte den du tror. Jag går här varje dag för att glömma, för att slippa tänka på vad jag har varit med om.”
Han tittar på mig en stund.
”Du pratar som en vuxen, fast du inte är det. Jag hade fel, det erkänner jag. Jag borde ha frågat dig innan.”
Jag nickar men säger att det inte gör något, han kunde ju inte veta.
Nästa dag när jag kommer förbi hans bänk, ställer han sig upp.
”Jag går med dig”, säger han.
Efter det promenerar vi tillsammans varje dag.
Han pratar mycket för att göra mig på bättre humör.
”Det kommer att bli bättre, Abdi, det kommer att gå över.” Han berättar om sitt liv, att han var soldat i Somalia. Först femton år i strid och sedan femton år med att utbilda unga soldater.
”Det här är bara några år, Abdi. Det är ingenting, tänk så. Det är ingen tid alls. Hela ditt liv, det finns där framför dig. Du ska bli trettio, fyrtio och femtio år. Och till slut en gammal gubbe som jag. Det här är några få år. Ingenting.”
De kan komma när som helst. Jag är rädd
Det är skönt att prata med honom, en person med lång livserfarenhet som säger att det kommer att gå över. Man behöver någon att prata med när man varit med om hemska saker, alla behöver det. På Malta fanns det inga psykologer. Ingen hjälp. Då tog folk livet av sig i stället.
Den gamle mannen säger att jag kan komma till honom om jag behöver mat eller så. Han ger mig lite pengar också, han säger: ”Jag är så gammal, jag behöver ingenting. En dag kanske det blir fred i Somalia, kanske inte när jag lever, men när du lever. Då kan ni dra de som gjort allt det här mot oss inför rätta. Ni kan sätta dit dem. Det är så många som har drabbats. Det är inte bara du.”
Sedan kommer det ett brev från polisen. När jag ser det tänker jag först att något har ändrats, kanske ska jag få stanna ändå.
Jag kan inte låta bli att hoppas. Men det står att jag ska åka till Malta. Om man är ungdom får man någon som åker med en men eftersom de tror att jag är vuxen ska jag åka själv. Jag ska mellanlanda i Berlin och byta plan.
Jag vet inte vad jag ska göra. Polisen vet att jag bor här, de kan komma när som helst. Jag är rädd.
Han som jag bor med säger att han ska köpa en biljett till mig i stället, så jag kommer direkt och så det inte märks att jag blir deporterad. Vem vet vad polisen på Malta gör annars? Antagligen sätter de mig i fängelse.
Jag är rädd. De sista dagarna bor jag i en annan lägenhet. Polisen kommer för att hämta mig, men de hittar mig inte. Sedan åker jag. Min släkting följer mig till Skavsta flygplats.
Illustration: Madeleine Persson
Madeleine Persson är bokälskare, kamrat och syster med drömmar om en rättvisare värld.
Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.
