I år blir det en annorlunda jul, tänkte jag. Men när jag började begrunda mina jular under mina 57 år, så inser jag att jag haft många olika jular på olika platser runt om på jorden och med väldigt olika minnen. Med mina blandade julminnen inser jag att livet är alltid lite annorlunda, frivilligt eller ofrivilligt.
Jag har firat jul väldigt traditionellt under hela min uppväxt under 1960- och 1970-talet med riktig gran på ett bestämt datum, samma mat som jag aldrig åt av mer än köttbullarna och korvarna, adventsljusen, byte till julgardiner, Kalle Anka, glögg, middag och julklappsöppning. Vi fick knappt gå ut under julhelgens tre dagar fast vi inte var religiösa eller gick på någon julotta. Det blev faktiskt lite tråkigt för ett barn och tonåring.
I slutet av tonåren började jag tröttna på julen, och Sverige också för den delen, och längtade ut i världen
Jag minns när traditionerna började förändras under 1970-talet och hörde att jularna blev annorlunda för många, fast inte hemma hos oss. Hemma var det ristat i sten, men det var rätt trevligt att vi visste precis vad som skulle hända. Många började ordna alternativa jular och minimerade sina gigantiska julbord och många julklappar. Somliga hoppade helt enkelt över alltihop och valde istället att resa bort. Det fanns de som även av ideologiska och miljömässiga skäl ville bojkotta den materialistiska hysterin som infann sig till jul.
I slutet av tonåren började jag tröttna på julen, och Sverige också för den delen, och längtade ut i världen. Så jag åkte iväg runt om i Asien, Nordafrika och lite i Europa. I Asien upplevde jag hur de fyra stora religionerna i länder som Singapore, Malaysia och Indonesien firade alla sina heliga helgdagar med pompa och ståt. Städerna återspeglade varje religions helgdagar utan att någon skrek att någon tar över någon annans religion eller tradition.
Buddister önskade muslimer en glad ramadan och grannar bjöd på mat och bakverk trots olika tro
När det var kinesiskt nyår så fylldes gatorna med dans, sång, teater, musik och långa drakar som passerade runt om i staden. När det var jul så kläddes staden i glitter, julsånger och juldekorationer. De som var kristna bjöd in sina vänner som inte var kristna och vice versa. När muslimer firade eid eller ramadan, så sattes det upp vackra skyltar och flaggor med lyckönskningar runt om i staden. Buddister önskade muslimer en glad ramadan och grannar bjöd på mat och bakverk trots olika tro. Det lärde mig tidigt att vi har inga problem att fira olika traditioner så länge respekt finns. Därför blev det en chock för mig när jag återinvandrade hem efter många år utomlands och såg hur hatiska och fördomsfulla åsikter började uttalas i Sverige.
Att bjuda in till festligheter gör att vi blir mindre fientliga mot varandra när det kommer till att förstå varandras kultur och religion. Sedan kan man vara oense om andra saker såklart, men just det här att respektera olikheter och vara glad åt andras fester under helgdagar lärde jag mig under mina resor. Överallt delade folk med sig av sina traditioner utan att kräva att jag skulle göra avkall på mina egna, krav som hörs ofta från vissa i Sverige.
Ett annorlunda, fint och rofyllt minne är från julen i Tunisien 1982
Ett annorlunda, fint och rofyllt minne är från julen i Tunisien 1982. Jag bodde ett halvår hos min muslimskt troende svärfar, Bechir, i Tunis. Han var pensionerad skräddare, utan någon pension, som sydde gamla traditionella kläder för hand. Han hade haft två butiker i den arabiska souken i Tunis, den stora gamla marknaden, men blev tvungen att sälja butikerna efter han blev änkling med åtta barn. Han blev tvungen att stanna hemma och arbeta mot beställningar och laga mat åt yngsta barnen. Han var mycket klok och en fin gentleman av den äldre sorten som ofta skojade. Han lärde mig att sy arabiska byxor för det ville jag ha. Vi brukade även laga mat tillsammans eftersom de barn som fortfarande bodde hemma jobbade, så det blev ibland han och jag som planerade hur vi skulle handla och laga mat. Han lärde mig räkna på arabiska och såg till att ingen skulle lura mig. Han sade vad allt skulle kosta när jag gick ut med shoppinglistan. Det hände att någon hade räknat fel och gett mig för mycket växel tillbaka, då bad han mig gå tillbaka med det. När jag frågade varför, vi hade ju fått det extra billigt, då sade han att han ville hellre att kvartersbutiken skulle se på mig som en ärlig person.
De brukade dela julens glädje med sina grannar, som var italienska katoliker
Svärfar Bechir berättade hur han alltid brukade dricka té med sina judiska vänner, som också hade butiker på den stora gamla marknaden. Bechir och hans barn berättade för mig hur de brukade dela julens glädje med sina grannar, som var italienska katoliker och franska protestanter genom att ge lyckönskningar. Min man berättade att han brukade ställa upp och vara tomte åt en italiensk granne, madam Bonfiss barn på julafton.
Under julen 1982 så tog svärfar fram sin koran och läste versen om Miriam (Maria) och om Jesus födelse, medan min svägerska bakade en jultårta. Det kändes som om de ville göra något extra för att glädja mig. Min svärfar tänkte på mig, hur jag var ensam där, utan min familj. Senare gick vi ut på kvällen och köpte fina glittriga julkort med lyckönskningar som vi delade ut till några släktingar och vänner i kvarteret som var muslimer. De sade till mig att jag måste ringa hem, för de märkte att jag hade glömt bort min familj. Jag var så upptagen med allt som hände omkring mig. De muslimer jag lärde känna hade också en glädje i Jesus födelse som jag fick ta del av. Jag kunde känna att det fanns glädje av julen, fast den var inte majoritetens helgdag. Det kändes ändå som att de delade något med mig, med varandra. Delad glädje, dubbel glädje.
Anette Meliane
