Natten till onsdag hände det något som har skapat ett stort hål i mig som jag inte finner verktyg för att fylla. Min fina elev!

Han var bland de snällaste pojkarna jag träffat, utan att överdriva. En totalt harmlös och glad pojke som älskade att skoja och som jag hade äran att jobba med. Mina tankar går till familjen och alla som delar denna sorg. Ett helt ofattbart brott mot en som precis startade sin resa genom livet och som precis hade ”prövat sina vingar”!

Min elev var ingen ”ung man”. Han var ett barn!

Min elev var ingen ”ung man”. Han var ett barn! En pojke som älskade sin mamma och pappa. Min fråga är hur många till som ska drabbas, hur många fler föräldrar ska se sin barns liv slås i spillror och falla offer för denna meningslösa, värdelösa kriminalitet? Hur många till som ska falla offer för segregationens handklovar och kedjor? Falla offer för  utanförskapets begränsningar och osynliga hinder?

Att kalla en pojke för en ung man är att spä på stereotypa föreställningar om ”den problematiske unge mannen i förorten”, som i detta fall inte stämde. Den felaktiga bild som nu sprids urholkar pojkens oskuld, den gör honom orätt. Innan man rusar ut och publicerar felaktig information hade det varit bra om de medier som rapporterat hade ställt en enkel fråga om pojken.

Nu har medier genom slarvig och felaktig hantering lyckats kväva samhällets reaktion mot detta ofattbara brott. En reaktion som borde leda till lagändringar, intensiva och systematiska åtgärder för komma till rätta med segregationens konsekvenser.

Vad mer kan vi i skolans värld göra?

Jag vet att detta är lite väl långt. Men jag vet inte hur jag ska forma mina ord för att beskriva den sorg jag känner över att ha förlorat min elev. En pojke jag jobbat hårt med för att en dag se lyckas. En pojke som jag och mina kolleger systematiskt planerat för och omsorgsfullt lämnat över till ett samhälle som nu slagit sönder honom.

Vår sorg och förtvivlan är stor. Jag vet inte vad mer vi kan göra i skolans värld, förutom att ge all vår kraft för att våra elever ska komma ut i samhället med alla verktyg de behöver. Snälla, kan samhället som tar emot i nästa led se till att dessa förmågor tas till vara.

Dessa ord har på inget sätt gjort min elev rättvisa. De har bara varit ett sätt för mig att bearbeta en sorg som jag nu bär med mig genom livet.

Iman Ehsani



Lämna ett svar
You May Also Like

Klart att du skall rösta idag!

Men på vem eller vad? Svårt det där. Det har det alltid varit. När vi första gången fick frågan om Sverige skulle gå med i EU, var vi många som sade ”nej, vi kan väl avvakta?” Men valet det året gjorde att vi nu är med i EU och då gäller det väl att göra det bästa av det medlemskapet?

Om SVT:s serie Kalifat – del 1

Jag har nu sett samtliga avsnitt av SVT:s serie Kalifat. Den är som helhet välspelad och välgjord, många väldiga bra skådespelarinsatser. Men, för det finns ett stort MEN, vad blir resultatet av serien?

All kamp fortsätter till det inte finns något efter

Under hela 2010-talet upplevde jag att det ena året kom att bli värre än det föregående. Världsutvecklingen gick som på steroider. Men sedan kom 2020, som under ett enda år förändrade världen i lika stor skala, om inte i större, som hela det tidigare decenniet. Givetvis hade vi inte haft ett år som detta om det inte vore för de föregående åren, förspelet. År 2020 uppnådde vi klimax. Eller?

Ingen tänker lämna de gamla för att dö utan vård

Panyotis Hatzipavlis skriver att patienter över 80 år inte ska få intensivvård. Han har lyckligtvis fel. Och om han hade rätt så skulle sjukvården bryta mot svensk lag.