Jag kom med tåget till Stockholm från högskolan i Västerås runt halv sex på kvällen. När jag kom hem till Tensta träffade jag två bekanta. De frågade om jag ville följa med dem till en ceremoni, som anordnats till minne av att en ung man blivit mördad.
Jag följde med dem till en lokal där många kvinnor från hela Stockholm hade samlats. Kvinnorna sörjer för sig, och männen för sig, i dagarna tre. Jag tog av mig skorna och och satte mig på golvet. För det är en traditionen att sitta på mattor på golvet, men man kan sitta på stolar också om man vill.
I köket ordnades med förtäring, skålar med popcorn och dadlar. Det fanns också ett speciellt kaffe med ingefära, som man oftast dricker vid minnesstunder och andra ceremonier. Oftast är det en kunnig i islam som föreläser om hur man går vidare när man förlorat en anhörig. De ger ett psykologiskt perspektiv.
Vilka säljer vapen till de här unga killarna?
Vi som satt där var alla mammor. Alla var ledsna och hade en känsla av hjälplöshet. En av mammorna fram till mig och frågade varför våra pojkar blir skjutna. ”Hur länge ska detta pågå? Varför gör inte samhället någonting? Och vilka det är som säljer dessa vapen till de här unga killarna?”
Alla dessa frågor var svåra för mig att svara på. Jag önskar att det skulle finnas svar till dessa mammor som håller på att drunkna i sin sorg.
Det känns som att resten av samhället och alla politiker ser dessa problem som något overkligt. Men det är verkligt och det händer ofta i utsatta områden.
Det är viktigt att alla makthavare, på alla nivåer, samarbetar för att kunna förebygga problem och främja dessa ungdomars framtid. Det är faktiskt ett folkhälsoproblem, som måste motverkas så snabbt så möjligt.