Brottsförebyggande rådet, Brå, har publicerat en ny rapport om de islamofobiska hatbrottens karaktär. Khadiga från Akalla berättar om sina egna erfarenheter av islamofobi som muslimsk kvinna. Erfarenheter som ledde till att hon till slut tog av sig slöjan i hopp om att slippa påhopp.
Undersökningen genomfördes genom analys av ett stort antal polisanmälningar samt intervjuer med utsatta. Resultaten visar på att det fanns få platser där muslimer kunde vistas utan att riskera att utsättas för islamofobiska hatbrott. Det handlar om offentliga platser, kring hemmet, på arbetsplatser, i skolor och på internet. Hatbrotten kunde ta sig uttryck i allt från knuffar, skällsord och slöjryckningar till våldsbrott och mordbrand.
I rapporten framgår det också att det fanns vissa könsskillnader var man utsattes för islamofobiska hatbrott. Muslimska män utsattes oftare i hemmiljö eller på arbetsplatsen av personer de känner, som exempelvis grannar eller kolleger. Muslimska kvinnor har å andra sidan oftare utsatts av okända personer på internet eller om de till exempel bär slöja på offentliga platser.
En gång blev jag spottad på när jag var ute och promenerade
Khadiga, 28, från Akalla är muslim och bar slöja, men för fem år sedan bestämde hon sig för att sluta bära den. Islamofobin var den bidragande faktorn.
– Jag upplevde islamofobi överallt, exakt överallt. I kollektivtrafiken där folk valde att inte sitta bredvid mig, i skolan av lärare och på arbetsplatser. En gång blev jag spottad på när jag var ute och promenerade. En annan gång var jag på kryssning med min familj och då hörde jag någon säga ”vem lät de där aporna stiga ombord?”. Jag ville att vi skulle stanna inne i hytten resten av vistelsen för att jag inte ville förarga de andra resenärerna med vår närvaro, säger Khadiga.
Brås undersökning visar att hatbrott kan leda till otrygghet för dem som utsätts, och det kan även leda till att man väljer att dölja sin religiösa tillhörighet.
Idag bär Khadiga inte längre slöja och säger att skillnaden i hur hon blir bemött idag är påfallande.
– Det har gått fem år sedan jag tog av mig slöjan och jag reagerar fortfarande på att människor numera är trevliga mot mig. Nu känner jag mig också mer bekväm att vistas i vissa rum och på platser som jag tidigare undvikit. När jag bar slöja undvek jag exempelvis områden där många majoritetssvenskar bodde, eftersom jag var rädd för att bli påhoppad, säger hon.
Islamofobi har begränsat mig så otroligt mycket, exempelvis i mitt val av utbildning
Rapporten visar att hets mot folkgrupp på sociala medier var en vanlig form av islamofobi, i synnerhet mot muslimska kvinnor.
– Jag har lärt mig undvika att stöta på islamofobi på sociala medier eftersom att jag mår så dåligt av det, men det är svårt. Det kan vara en nyhet om något som har noll koppling till islam, men ändå så hittar man flera islamofobiska kommentarer under inlägget.
Brås intervjuer visar också att islamofobiska hatbrott kan få stora konsekvenser, både på individ- och samhällsnivå. I ett kort perspektiv kan det leda till chock, rädsla och oro för den enskilde individen. Men i ett längre perspektiv kan det leda till en känsla av utanförskap.
– Islamofobi får en att tro att man inte är en del samhället. Även om man är född och uppvuxen här ursäktar man sin existens. Det är en psykisk påfrestning att gå runt i ett samhälle där man inte känner sig välkommen. Det tär på en. Det var också därför jag tog av mig slöjan, i hopp om att få må bättre.
– Islamofobin har begränsat mig så otroligt mycket, exempelvis i mitt val av utbildning. När jag skulle välja utbildning efter gymnasiet tog jag hänsyn till att slöjan inte skulle vara en begränsning när det kommer till att få jobb. Jag kunde alltså inte välja utbildning fritt, säger Khadiga.
Islamofobi grundar sig ofta i okunskap och bottnar i rasism
Khadiga ser den moderna kolonialismen som ursprungskällan till islamofobi, som sedan har befästs av den politiska diskursen som skapades efter 11 september-attackerna.
– Islamofobi grundar sig ofta i okunskap och bottnar i rasism. Många islamofober är inte pålästa om islam och bär ofta rasistiska åsikter, de betraktar islam som en icke-europeisk religion. Det är det som gör att de känner förakt mot muslimer, inte läran i sig.
Khadiga säger att det är mer socialt accepterat att hata muslimer på grund av att islamofobi berättigas i och med alla terrorbrott som ägde rum under det förra decenniet i Europa. Muslimer ses som ett hot och ett samhällsproblem i många europeiska länder.
– Islamofobers rädslor blir ju bekräftade när sådant sker. Och det är ju svårt att bemöta sådant när det sker i islams namn, man hamnar i en konstig sits. När Jimmie Åkesson gör uttal som att muslimer är ett hot mot Europa, för att sedan IS skapas några år senare och Europa angrips med terrorattacker, då ser man ju en sanning i det han säger. Men sanningen är ju mer komplex än så.
– Jag vet att folk är trötta på kolonialism-kortet, men det var faktiskt inte så länge sedan som länder med en muslimsk majoritet frigjordes från europeiska kolonisatörer, så det är inte så konstigt att konsekvenserna kommer nu. Om man tar Frankrike som exempel – det är inte konstigt att så många terrorattentat har ägt rum just där. Det finns en historisk kontext där Frankrike begått grymma våldsbrott mot exempelvis algerier, och i Frankrike finns det en stor diaspora nordafrikaner som lever i utsatthet och utanförskap. Folk hade larmat länge om att ungdomar i Frankrike eller Belgien kommer att vända sig mot samhället som ett resultat av utanförskapet., säger Khadiga.
Det finns inte en prototyp för hur en muslim är
Hon tror på att bekämpa islamofobi genom att ändra sättet man diskuterar om muslimer. Hon menar att man ofta talar homogent om muslimer och utgår alltid efter den värsta sortens muslim, den som exempelvis förtrycker kvinnan.
– Det finns inte en prototyp för hur en muslim är, alla praktiserar sin religion olika. Många pratar om islam som farligt, men vad som helst kan ses som farligt om du bara belyser det värsta ur det.
– Ett annat sätt att bekämpa islamofobi med är integration. Men integration sker inte bara från en sida, den andra sidan måste också göra sin del. Det är inte konstigt att människor inte känner sig som en del av samhället när samhället aldrig låter dem känna sig som en del av det.
Eleni Terzitane
