Dagen efter dödsskjutningen i Rinkeby är det märkligt lugnt i centrum. Men pizzerian där en ung man sköts ihjäl är stängd och två polisbilar står parkerade på torget.
Vid tunnelbanan står en äldre man och säljer Vakttornet. Jag har sett honom många gånger, men inte pratat med honom tidigare. Sven-Erik Sandqvist är pensionär, ursprungligen från Härnösand, och har bott i Rinkeby i 22 år. Fem dagar i veckan står han och säljer Jehovas vittnens tidning. ”Jag trivs”, säger han, ”har aldrig känt mig rädd eller så.”
Några ställer upp en kamera på torget. John och Devon (de vill inte säga sina efternamn) arbetar för tevekanalen ABC i Washington. De verkar ha vinkeln klar för sitt reportage – svensk invandringspolitik har lett till fler mord och gruppvåldtäkter. Jag frågar var de hade fått sina uppgifter ifrån, men får inga svar. Jag hänvisar dem till BRÅ och går därifrån.
På eftermiddagen är det möte i Ungdomens hus. Många har samlats för att sörja det som hänt. Den till synes outtröttlige medborgarvärden Hagi Farah tar mikrofonen bland de sista. ”Vi måste sluta sörja”, säger han. ”Det är dags att handla.” Men idag tryter även Hagis krafter. ”Jag är gammal och när jag tänker på framtiden…” Hans röst brister. ”Jag orkar inte mer”, säger han och lämnar lokalen.

Kerstin Gustafsson

(Följande text har tidigare publicerats i Vi i Kista-Rinkeby-Tensta, Direktpress.)

Lämna ett svar
You May Also Like

Jimmies svenska dröm är dansk

En av mina vänner fick för flera år sedan ett fint jobb…

Må pengarna hamna rätt

Nu har Framtid Stockholm Järva öppnat i sina lokaler på Rinkebystråket. Under…

Vad är det som är så svårt att fatta?

Jag är en av dem som en gång läste och lyssnade på…

Om Sjostakovitj, Leningrads belägring och El Sistema

Jag har aldrig varit på en klassisk konsert. Det är inget jag koketterar med, utan det är bara så. I min familj lyssnade vi inte på klassisk musik. Möjligen med undantag för Wienkonserten på TV på nyårsdagen. I väntan på att backhoppningen skulle börja.