Dagen efter dödsskjutningen i Rinkeby är det märkligt lugnt i centrum. Men pizzerian där en ung man sköts ihjäl är stängd och två polisbilar står parkerade på torget.
Vid tunnelbanan står en äldre man och säljer Vakttornet. Jag har sett honom många gånger, men inte pratat med honom tidigare. Sven-Erik Sandqvist är pensionär, ursprungligen från Härnösand, och har bott i Rinkeby i 22 år. Fem dagar i veckan står han och säljer Jehovas vittnens tidning. ”Jag trivs”, säger han, ”har aldrig känt mig rädd eller så.”
Några ställer upp en kamera på torget. John och Devon (de vill inte säga sina efternamn) arbetar för tevekanalen ABC i Washington. De verkar ha vinkeln klar för sitt reportage – svensk invandringspolitik har lett till fler mord och gruppvåldtäkter. Jag frågar var de hade fått sina uppgifter ifrån, men får inga svar. Jag hänvisar dem till BRÅ och går därifrån.
På eftermiddagen är det möte i Ungdomens hus. Många har samlats för att sörja det som hänt. Den till synes outtröttlige medborgarvärden Hagi Farah tar mikrofonen bland de sista. ”Vi måste sluta sörja”, säger han. ”Det är dags att handla.” Men idag tryter även Hagis krafter. ”Jag är gammal och när jag tänker på framtiden…” Hans röst brister. ”Jag orkar inte mer”, säger han och lämnar lokalen.

Kerstin Gustafsson

(Följande text har tidigare publicerats i Vi i Kista-Rinkeby-Tensta, Direktpress.)

Print Friendly, PDF & Email
Lämna ett svar
You May Also Like

Det är det här med religion och tradition

Det är det här med religion och tradition. För några år sedan intervjuade jag en somalisk tjej om hur hon och hennes familj firade eid. Vi träffades utomhus och hon hade precis kommit ut från moskén. ”Ja, vad handlade predikan om idag då?” frågade jag. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Jag förstod inte, han talade arabiska.”

Jag håller med Zlatan

Jag läste att Fryshuset utsett Sveriges förbundskapten i fotboll, Janne Andersson, till Årets påverkare. Nä, av mig hade han inte fått något pris. Jag håller med Zlatan.

Nu är det dags igen

För tio år sedan arbetade jag i ett stort europeiskt teveprojekt som…

Det finns inget farligare än hopplöshet

Det började redan förra sommaren, med alla bränder och hettan som inte gav sig. Den här sommaren har jag märkt att katastrofkänslan sprider sig. Inte bara det faktum att isarna smälter, och djurarter utrotas, utan även hotet om krig är påtagligt. Min yngsta oroar sig för framtiden och jag försöker lugna henne. Exemplen från historien är många, då det sett nattsvart ut men människorna ändå har lyckats vända utvecklingen rätt.