Jag arbetade en gång som redaktör på en tidskrift som hade runt 100.000 läsare i månaden. En konflikt uppstod och redaktionschefen fick sparken på grund av ”personliga skäl”.
Jag och den andre anställde journalisten var lojala med vår kollega och därför tvingades även vi bort ”på grund av arbetsbrist”. Den enda som blev kvar på redaktionen var chefredaktören, som skrev kanske två krönikor om året. Nu skulle han ensam producera 100 sidor varje månad. Det föll på sin egen orimlighet.
Det var då jag insåg att LAS liknade nätet i ett fotbollsmål
Men mitt fackförbund kunde inte göra någonting. SJF:s representant såg bara deppad ut när jag undrade varför. Det var då jag insåg att LAS, lagen om anställningsskydd, liknade nätet i ett fotbollsmål. Bara en massa hål.
Arbetsgivarna gillar inte LAS. Och Centern och Liberalerna tvingar regeringen att försvaga arbetstagarnas rättigheter. Ännu mer.
Om jag fortfarande är med i facket? Såklart
Jag tänker på det nu när framtiden för de 19 anställda på Reactor och Ungdomens Hus hänger på hur facket, med stöd av LAS, kan försvara deras rättigheter att få behålla sina jobb.
Om jag fortfarande är med i facket? Såklart. Ensam är jag chanslös.
Kerstin Gustafsson Figueroa
