En ung svart man tog sitt sista andetag i en bil i Rinkeby. Tre andra unga svarta män tog sina sista andetag ute i det fria på vad som troligen blir mellan 14 år och livstid. Familjer slits isär och krossas. Syskon och föräldrar faller ner i bottenlös sorg. Och parallellt, ser jag ett beteende i massmedia som tydligt visar samhällets syn på svart trauma.
Inriktningen var tydlig hos tidningarna efter Rinkeby-skjutningen i december. Det var inte bara ett standard Rinkebymord som hade ägt rum, utan med i bilden den här gången var en känd svensk artist vars namn ekade bekant runt om i stora delar av Sverige. Artisten med två vänner blev häktade på sannolika skäl för mord på deras gemensamma vän, och massmedia gjorde något unikt och rapporterade återkommande om skjutningen. Löpsedlar kunde till och med synas runtom i Stockholm. Och istället för korta notiser fanns det nu en anledning att rapportera om ett mord i förorten i mer än bara en dag. Det blev plötsligt intressant.
Varför har ingen försökt förstå tidigare?
Jag gick in på Expressen några dagar efter mordet och möttes av en halvdan analys av någon journalist där han ojade sig över artistens bortkastade potential och hur osannolikt det borde vara att han försatt sig i den här situationen nu när hans musik varit så framgångsrik. Jag upplevde att analysen varken var välskriven eller nyttig, men jag började ändå reflektera över att jag aldrig sett en sådan reaktion tidigare i media efter ett mord i förorten. Var var alla analyser förut? Varför har ingen försökt förstå tidigare? Varför går ingen djupare för att få svar?
Nej, trauma hos svarta familjer är inte intressant. Ingen sätter sig med en drabbad familj i orten och gör ett reportage eller en djupdykande intervju. Man får aldrig höra deras historia, smärta eller känslor kring det som händer. Händelsen förpassas till en notis, sedan blir det tyst till nästa skjutning. Det fick leva lite längre nu bara för att en av de inblandade var en känd artist.
Media borde ta ett mycket större ansvar
Media borde ta ett mycket större ansvar att måla upp en mer verklighetsförankrad bild av vad som faktiskt händer ute i förorterna och hur det påverkar familjer och lokalsamhälle. Rapporteringen just nu är såväl avhumaniserande som avdramatiserad.
Skjutningarna är en nationell kris och bör rapporteras som sådan, heltäckande och involverande. Men det känns onekligen som att vi är långt ifrån att ge det den uppmärksamhet som står i proportion till vad som faktiskt händer. Otryggheten bland dem som bor utanför dessa områden och ”vad händer i mitt Sverige?” är jag totalt ointresserad av att höra. Det är dags att vi börjar lyssna på dem som faktiskt lever där det händer.
Men till dess, i väntan på en bättre medierapportering, är det viktigt att komma ihåg: Bakom varje notis så finns äkta sorg. Bakom varje notis så finns det riktig tragedi. Bakom varje notis finns det en sörjande familj.
Luay Mohageb
