Innan Rinkeby Run var jag ordförande och tränare för en av Sveriges finaste löparklubbar, Fredrikshof. Vi hade Stockholms Stadion som hemma-arena. Arenan från OS 1912. Arenan där flest världsrekord har satts i hela världen. Det var häftigt, men jag saknar det inte ett dugg.
På stadion var vi idrottare något som katten släpat in. En dag hade stadionchefen låtit lägga en fiberduk över gräset. Eftersom han hade lagt ett hörn av fiberduken över bana ett tyckte han att vi inte skulle springa på löparbanorna. Grund-inställningen var att ju färre som idrottade på stadion, desto mindre slitage blev det. Som om Stadion vore ett museum.
Här blir svaret ett ’javisst’
Jämför det med Spånga IP. Imorgon ska Knutbyskolan åka skidor, så då undrar jag om Melih, Mohamed & Co kan dra upp ett spår så att barnen kan få åka skidor till Spånga IP. En sån fråga skulle personalen på Stadion hånskratta åt. Här blir svaret ett ”javisst”. De behövde bara få OK från Rinkeby Kista. Det tog ett telefonsamtal att få, och det blev inte ett ”OK”; det blev ett ”Ja, vad bra!”
Det här gäller inte bara idrottplats-personal. Lärare, rektorer, fritidspersonal och folk på stadsdelen; nästan ingen väljer att jobba i Järva för att man vill ha ett enkelt jobb. Den som gjorde det vore dum i huvudet. Man väljer att jobba här för att göra skillnad. Det gör det lättare att ha med skolor, fritids, klubbar och myndigheter att göra.
Den andan: förståelsen att ”du också är här för att göra nytta”. Den är i mitt tycke det bästa med Järva.
Mårten Westberg, Rinkeby Run
