Häromdagen lyssnade jag på Fares Fares sommarprat i P1. Han berättar om bland annat sitt första möte med den svenska rasismen. Det som fångade min uppmärksamhet var responsen han fick av sin farbror, när han berättade om händelsen för honom. ”Äh, det är bara rasism, det är bara att vänja sig” sa han.
Det fick mig i sin tur att tänka på något som Alexandra Pascalidou skriver i sin bok ”Bortom mammas gata”. Hon beskriver barnen till invandrarna i Sverige som små krukväxter utan rötter, som man kan flytta och ställa lite vart som helst. Längre fram i boken berättar hon om att när hennes farmor dog i Sverige, begravdes hon här. Alexandra Pascalidou menar att det var då hon för första gången fick rötter i Sverige.
Det i sin tur, fick mig att tänka på en mening av den grekiske poeten Dinos Christianopoulos – ”Dom försökte begrava oss, dom visste inte att vi var frön”. Det blir lite rörigt nu eller hur? Tålamod, jag kommer snart fram till poängen.
Krukväxterna utan rötter har inte bara fått rötter, utan hela rotsystem
Min farmor och farfar kom hit under 1970-talet. De bokstavligen kysser marken de går på när de besöker Sverige med jämna mellanrum. ”Åh, kolla vägarna. Det här är vad man kallar ett riktigt land”. Och att säga något ont om Sverige i deras närvaro kommer inte på tal. Sverige, som gav oss allt vi har idag. Hur vågar man ens yttra kritik mot vår frälsare?
Jag talar ofta om svenskhet. Att få vara svensk, att inte få vara svensk, vad som utgör en svensk. Identitetspolitiskt snack helt enkelt. En term som fått fäste i den svenska samhällsdebatten på senare år. Och hur kommer det sig egentligen? Jo, för att krukväxterna utan rötter har inte bara fått rötter, utan hela rotsystem. För varje kropp som kom till världen mil ifrån Sverige, men som begravts här, har stammar bildats. Vi kan omöjligt längre kallas för parasiter, eller hur?
Olivträden, palmerna, kaktusfrukterna har alla numera acklimatiserats till den karga svenska naturen
Vi växer, vi blomstrar, vi frodas. Men framförallt – vi är inte våra föräldrar. Vi fightas tillbaka, vi tolererar inte det de accepterade. Vi böjer inte på ryggen. Vi vägrar tacksamhetsskulden. Många av oss valde inte att hamna här, att födas här. Många av oss kallades hit, andra tvingades hit. Och Sverige? Ja, Sverige hade ett finger med i spelet i båda lägen. Mina farföräldrar kom hit som arbetskraftsinvandrare, efterfrågade av Sverige själv. Andra kom hit senare, på grund av diverse krig i länder som Sverige sålt vapen till. Vi var aldrig några parasiter.
Nej, vi har aldrig varit parasiter. Och nu? Ja, nu är vi en del av ekosystemet. Olivträden, palmerna, kaktusfrukterna har alla numera acklimatiserats till den karga svenska naturen och bildat något unikt. Något speciellt. Third culture kids. Vi är annorlunda, nog är vi annorlunda. För drömmen om återvandringen har tynat bort. Våra rötter har fått oss att organisera och mobilisera. Vi har skäl till att kämpa om att få existera, exakt så som vi förtjänar att existera i ett land där vi fortsätter att kallas främlingar. Ett land som är lika mycket vårt. För guess what? Vi ska ingenstans.
”Äh, det är bara antirasism, det är bara att vänja sig”. Lycka till att dra ut våra stammar, har ni inte hört hur svårt det är?
Eleni Terzitane
