Han är 17 år och har precis avslutat första året på ett gymnasium inne i stan. Vi kan kalla honom Ahmed. En eftermiddag var han på väg hem och kom ut från tunnelbanan i Tensta. Då greps han av polis, knuffades in i piketen och misshandlades.
Det var en onsdag, i mitten av juni. Han var fint klädd, i svarta jeans och vit tröja.
– Jag hade varit i skolan och hjälpt till med avslutningsmiddagen för dem som skulle ta studenten. Jag hade dukat och serverat mellan klockan 12 och 14.40. Så jag var hemma någon gång strax efter 15.
Jag ska hem, sade jag. Jag bor här i Tensta.
När han kom ut från tunnelbanan hejade han på några av killarna som var där och så gick han hemåt. När han svängde av mot Nydalsparken kom polisbilen efter honom. Polismännen hoppade ur bilen, stoppade honom och frågade vart han var på väg.
– Jag ska hem, sade jag. Jag bor här i Tensta.
Ahmed har naturligtvis hört talas om att polisen griper oskyldiga, det händer hela tiden. Flera av hans kompisar har varit med om det.
– Luktar jag? Har ni sett mig förut? Eller ser jag ut som någon annan?
Det brukar vara den vanligaste förklaringen, ”du är lik någon som är efterlyst”. Polismännen, en kvinna och fyra män, öppnade dörren till piketen och knuffade in honom.
– De drog upp min tröja, för att se om jag hade några vapen. Jag hade inga, så jag sade att jag borde vara fri att gå.
Men två av polismännen höll honom hårt, höll hans armar bakom ryggen. Den kvinnliga polisen var särskilt hårdhänt.
– Varför håller du mig så hårt, frågade jag. Jag frågade lugnt flera gånger, men inget hjälpte.
Den manliga polisens grepp var inte lika brutalt.
– Du kan hålla i mig, sade jag till honom. Men hon gör mig illa.
Det gjorde ont. Njuter ni nu, frågade jag.
Poliserna ville ha hans personnummer, men Ahmed var motvillig. Han hade hört att man inte behöver ge sitt personnummer. Då kastade de runt honom inne i bilen och satte handklovar på honom.
– Det gjorde ont. Njuter ni nu, frågade jag.
”Varför gör du motstånd”, sade poliserna.
– Men jag gjorde inget motstånd fysiskt, bara med ord. De slog mig hårt. Särskilt den kvinnliga polisen. Jag kallade henne hora, det var det enda felet jag gjorde. Inget annat.
De tvingade ner honom på knä och knuffade ner honom på rygg. De drog ner hans byxor.
Redan utanför bilen hade de visiterat honom. Men nu gjorde de det igen. De tvingade ner honom på knä och knuffade ner honom på rygg. Fortfarande med handklovarna på. De drog ner hans byxor.
– Njuter ni, frågade jag igen.
”Du ska bort härifrån” sade polisen. De brukar gripa unga killar och sedan köra dem till Älvsjö eller Kallhäll, långt bort, och släppa av dem där.
– Men jag bor ju här, sade jag.
Poliserna plockade av honom mobil, busskort och id-kort.
– De rasprofilerade mig. De hittade ingenting. De hade ingen orsak att visitera mig, dessutom två gånger. Och det fanns ingen anledning att bruka extra våld, jag gjorde inget fysiskt motstånd.
Polisen körde inte iväg honom, utan släppte honom utanför huset där han bor.
– Två småtjejer, som är mina grannar kom. Jag sade åt dem att säga till min mamma.
Ahmed sade det på sitt modersmål och det var anledningen till att polisen med full kraft tryckte upp honom mot husväggen.
– Till mamma sade de att de hade omhändertagit mig eftersom jag hade narkotika på mig. Men sedan ändrade det till ”misstänkt för narkotikainnehav”. De sade att de skulle anmäla mig till socialtjänsten eftersom jag hade ”attityd och var hotfull”.
Ahmed är skakad efter upplevelsen, det var första gången det hände honom. Vi träffas några dagar efteråt och han är fortfarande både ledsen och förbannad.
– Polismännen hade inga namnskyltar på sig, säger han. De tror att de kan göra vad de vill.
Lite senare går vi tillsammans nere på Spånga IP, det är under Järvaveckan. Då pekar han ut polismannen som ”var chefen”.
– Han är det. Det var tydligt att han var den ansvarige.
Kerstin Gustafsson Figueroa
I morgon berättar Omar om vad som hände honom. Har du egna erfarenheter och något att berätta om liknande händelser, mejla till: redaktionen@nyhetsbyranjarva.se
