Under onsdagens Aktuellt på SVT sade den kristdemokratiska partiledaren Ebba Busch att ”brottslighet är inte korrelerat till om man inte har pengar eller ej”.
Först och främst består meningen av trippelnegation, så låt mig göra en tolkande förenkling för tydlighetens skull: brottslighet är inte korrelerat till om man har pengar, och det är inte korrelerat till om man inte har pengar. Med andra ord har pengar inget med brottslighet att göra enligt Ebba Busch.
Hur kan du utesluta att de största brottslingarna bär slips och har adelsnamn?
Ebba, hur har brottslighet inte med pengar att göra? Hur kan du utesluta att fattigdom och därmed utsatthet leder till desperation som leder till kriminella handlingar? Att fattigdom leder till föräldrars ofrivilliga frånvaro i hemmet och i barns uppfostran, barn som växer upp i oroliga familjeförhållande med ekonomisk stress och ser sina föräldrar kämpa i ett land där de inte får jobb på grund av sitt namn eller utseende, barn som sedan växer upp utan vägledning och med en uppfattning av att den svåra vägen ändå inte leder till belöning? Hur kan du utesluta att pengar och därmed klass gör brottslighet till en klassfråga? Hur kan du utesluta att de största brottslingarna bär slips och har adelsnamn?
Är det för att du drar dig från att erkänna att korrelationen inte kommer endast att slå mot de lägre klasserna?
Det är svårare att leva fattigt i ett rikt land, än fattigt i ett fattigt land.
Monica Rodrigo, generaldirektör på Ekobrottsmyndigheten, säger att ”drivkrafterna bakom de grova ekobrotten är, i likhet med narkotikabrott, de potentiella brottsvinsterna”. Jag undrar om man kunde mäta brott efter klasstillhörighet, hur den datan egentligen hade sett ut då? Och då synnerligen data på vilka typer av brott. Det jag fritolkar i det ovanstående uttalandet är att vare sig du säljer knark och eller är en skattesmitare så är pengar motivet. Vad som dock gett upphov till motivet gissar jag varierar, kanske vilt, kanske konsekvent. Kanske handlar det om utsatthet, kanske om girighet.
Låt mig fokusera lite extra på brottslighet inom de lägre klasserna. En vän till mig sade ”det är svårare att leva fattigt i ett rikt land, än fattigt i ett fattigt land”. Se upp nu, det kanske krävs en annan dimension av klassanalys för att en ska kunna begripa följande: brott är inte kopplat till extrem fattigdom, brott är kopplat till relativ fattigdom. Förenklat sagt: sannolikheten för att en människa med låg inkomst, som bor i anslutning till andra som har det synbart bättre ställt, ska bli kriminell kanske är högre (tillsammans med en rad andra faktorer), i ett försök att uppnå en annan sorts status än den som pengar ger.
Om alla i samhället sitter i samma båt, vare sig det handlar om fattigdom eller rikedom, så saknas anledning till att hävda sig.
Vi vet redan att machokulturen är mer framträdande inom arbetarklassen. Vi vet att det beror på att män som saknar kapital i form av makt, pengar eller inflytande tar istället till sig det enda de äger: sin manlighet. Åtminstone den socialt konstruerade. Och vi vet även att män dominerar brottsstatistiken, i synnerhet vad gäller våldsbrott.
Så vad vill jag säga med detta? Kan jag inte vara känd och respekterad för den makt jag sitter på, för mina pengar eller mitt inflytande, så kan jag åtminstone vara känd för att vara någon man inte vill jiddra med. Någon man är rädd för. Om alla i samhället sitter i samma båt, vare sig det handlar om fattigdom eller rikedom, så saknas anledning till att hävda sig. Men ett sådant samhälle lever vi ju inte i.
Nej, vi lever istället i ett kapitalistiskt samhälle, med stora klassklyftor och och i ett påtagligt statussamhälle som pågår samtidigt i två reella verkligheter, IRL och digitalt. Släng in även nedmonteringen av välfärdssamhället i grytan och voilà, du har ditt svar Ebba.
Eleni Terzitane
