Har nu klarat av att koka sex liter indisk linssoppa. Inte helt nöjd, men det får duga. (Medlemsmöte på Hästa Gård i morgon.)
Är för övrigt hemskt ledsen på alla som inte tål höra något positivt om invandrare. Jag slog näven i bordet hos Gunvor idag när hon också kom med hånfulla kommentarer. Jag gick i protest. Det har aldrig hänt förr. I morse var Maja också spydig, när jag berättade om hur trevligt det var på kurdernas ”minifest” igår. Kurderna har nu bjudit till fest den 12/12. Maja undrade då om folk (svenskar) skulle vilja komma. Då blev jag rädd. Till och med Maja, som jag respekterar så!
Jag pratade med min dotter. ”Man kan förstå folk som reagerar så”, tyckte hon. Det kan jag också. Jag brukar säga att svenskar också sörjer sitt hemland, sitt kära Sörgården eller folkhemmet. Invandrarna får skulden för alla förändringar. Många äldre, som jag ju mest umgås med, tycker att det är jobbigt med förändringar i omsorgen och andra hörnstenar i folkhemmet.
Vad skall de åka hem till? Till sina bödlar eller misären?
För min del skyller jag allt på den moderna (kapital-)marknaden. Hur vill folk ha det egentligen? Jag ska fråga. Jag kommer att få svar i olika grader av grovhet och råhet. ”Skicka hem dom!” Hur gör man det? Är du beredd att säga åt dom det? Vad skall de åka hem till? Till sina bödlar eller misären?
Så gott som alla affärer i Husby (och kanske också i Akalla?) drivs av invandrare. Utan att egentligen veta det tror jag att personalen består av familjemedlemmar eller vänner. Har de lägre löner? Har de samma arbetsmiljölagar som övriga tro? Jag menar, eftersom de överlever. Och att de jobbar bittida och sent ser man ju. (Grönsakstorghandlarna och blomsterhandlaren.) Antingen får man vara glad åt att de jobbar och ”tar över” eller också får man tåla att de är arbetslösa och får socialbidrag.
Och hur skulle hemtjänsten klara sig utan invandrarna härute?
Jag minns hur Husby såg ut på sena 1970-talet: ödsligt torg, grupper av aggressiva tonåringar (killar), bråk mellan dom och pensionärer, tomma affärslokaler, den ena efter den andra butiken stängde. Sen invandrarna flyttat in har torgen blivit befolkade igen. Det är mycket trivsammare, och inga affärer står längre tomma.
Mitt råd är: se inte bakåt! Den tiden kommer inte tillbaka. Bli vän med människorna omkring dig så får du lite kul på gamla dar! Jag vet! Jag vet! Alla vill man inte bli vän med. Och alla inbjuder inte till det. Men jag talar om dom som vädjar till oss att vi skall öppna en dörr till gemenskap. Vi måste vara justa. Försöka med lite empati i all enkelhet. Det kan bli en glad överraskning.
Jag tycker det börjar bli jobbigt med det här integrationsprojektet jag är inblandad i. Det är snart ingen som gillar ordet integration. Inte jag heller. ”Vad skall vi integreras till?” frågade någon på seminariet häromkvällen. Det heter väl integreras med – och då blir det väl fråga om ömsesidighet?
————————————————————————————————-
Ovanstående skrev jag i min dagbok den 29/11 2003!
Inga Harnesk
