Jag tittar på presskonferenserna kl. 14:00, nyheterna på kvällen och undviker teve i övrigt. Jag har lärt mig uppskatta streaming-tjänsterna där jag tar in andra intryck, positiva eller negativa. Jag kommunicerar med de jag älskar varje dag. Jag tröstar eller blir tröstad.
Jag lyssnar på böcker. Jag förstår att vi människor fixar kunskapssökande, fysisk isolering och dödsångest olika. Och ja, jag är också uttråkad av den fysiska isoleringen och den digitala kommunikationen.
Jag tror att ovanstående är väldigt mänskligt.
Det händer att folk upplever sig vara experter
Jag har förstått, att coronatider är en besvärlig tid att ställa frågor till enskilda om hur de hanterar information om en krissituation, om vad de förmedlar till vänner och bekanta, om hur de hanterar sin egen rädsla. Det är besvärligt eftersom det händer att folk upplever sig vara experter, att de äger sanningen, att det går bra att alltid se att glaset är halvtomt. Det är extra allvarligt när enskilda erfarenheter upphöjs till generella sanningar.
Jag kan inte avstå från att ställa frågor och avkräva svar när folk förenklar, tar saker och ting ur sitt sammanhang eller rent av ljuger om pandemin och dess effekter. Jag menar, att detta förfaringssätt är djupt oansvarigt och oacceptabelt. Det är mitt sätt att hantera halvsanningar eller dunkla sanningar.
Min erfarenhet av social isolering är att jag upptäckt nya sidor hos mig själv
Min erfarenhet av social isolering är att jag upptäckt nya sidor hos mig själv: Jag kan planera matinköp. Jag kan laga mat. Jag kan ta på mig ett projektledarskap som handlar om livet. Jag har tyvärr också lärt mig att avstå från mina nära och kära. Jag har påmints om hur smärtsamt det är att inte kunna ta farväl en sista gång. Jag har lärt mig att jobba hemifrån och att inte veta när jag får träffa mina arbetskamrater igen. Jag har lagt ner många planer. I många avseenden handlar det om vad som inte kan vänta, vad som kan vänta och vad som är oväsentligt.
Vi måste alla försöka växa med uppgiften att klara av en pandemi. Lära oss att se när glaset kan vara halvfullt och uttrycka det. Det är mycket som är smärtsamt just nu. Men någonstans ansvarar vi alla för vårt agerande, vi väljer att bygga eller förstöra i en krissituation.
Vi har alla ett val.
Alejandra P. Carrasco
