För tio år sedan arbetade jag i ett stort europeiskt teveprojekt som hette Muslim i Europa. Det var reportage från tolv olika länder och programmen sändes i ännu fler. I samma projekt sände vi också den första muslimska modevisningen i svensk teve. Unga kvinnor i hijab gick på catwalken.
Vi som arbetade tillsammans den gången kände att vi var en del av en våg som var på väg att vända utvecklingen. Vi hoppades och trodde att samhället hade förändrats, att muslimer skulle slippa förklara sig och sin tro oavbrutet, att fördomar och diskriminering skulle minska.
Så fel vi hade. Idag är vi tillbaka på ruta ett. Och ofta är det slöjan som diskuteras. Denna bit tyg, som kallas sjal eller hijab, och som knyts på ett särskilt sätt runt kvinnans huvud.
Sjalen betraktas ofta som något bakåtsträvande när det handlar om kvinnors frihet och självständighet. Men den kan lika gärna vara en symbol för just frihet och självständighet, ett sätt att visa sin identitet och kräva att bli accepterad utan att behöva anpassa sig till samhällets förväntningar på hur man bör klä sig. Tjejerna som spelade i pjäsen HIjabis på Dramaten, som jag träffade i Tensta förra året, ville inte hålla på och förklara varför de bar sjal. Men jag tror att det är dags igen.
Kerstin Gustafsson
(Följande text har tidigare publicerats i Vi i Kista-Rinkeby-Tensta, Direktpress.)
